Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1846, sida 2

ma hlick af Alice trugade äfvon henne iill tystnad: Sedan Alice på detta sätt hade nppoffrat allt, för att undga en skymflig misstanka, tog hon Cuastera, arm och lemnade salen. I detsamma hennes fet beträdde gatan, förnam hon från det inre af huset ett qvidande läte, det gick henne till hjertat. y det härrörde från Blanche, hennes onkels favorithund. — Åok, så skall dock ändå någon sakna mig här, — sade hon och hennes rörelse var så stor, alt bon vanmäktig sjönk i armarne på herr Castera, som lät bemta en bärstol, och med denna tog vägen till sin boning vid gatan S:t Seurin. Alice blet upptagen hos notarien och behandlades af honom och haus hustru med all upptänklig godhet och grannlagenhet, så att hon sa smaningom hemtade sig från det svåra ödets slag, som drabbat henne. Det gifves ofta öuskningar, som, ehuru af ganska oskyldig natur. dock göra sig gällande med en sadan kraft, att de göra en olycklig om de icke uppfyllas. Salunda kände Alice en dag, en månads tid efter herr Mauriacs död. en liflig ara att aterse hans hus. Hon visste, att arfvingarne icke bebodde det, utan lemnat tillsynen deröfver åt on främmande person, och hoppades att ännu en gang få aterse de ställen. som hos henne mäste framkalla en liflig hågkomst af hennes onkel. Det var söndag. ingen var hemma mer än fru Castera, som genom en lätt opas-lighet var hindrad att gå i kyakan. Denna fru, en god, beskedlig menniska och för öfrigt i besittning af manga förträffliga egenskaper, var deck icke mäktig af nägra djupare känslor och utropade, da Alice för henne sramställt sin önskan: (Horlsåättes).