Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1846, sida 2

sträfva elter att erhålla denna så sullständig som möjligt och använda hvad tid de vilja derpå; att deras samveten aldrig tillåta dem all emottaga en del, i stället för det hela. Man kan icke eller neka, att det är en ganska rigtig taktik, när dessa relormatorer i hörjan fordra mer af det, som tillkommer dem, än det kan för dem vara möjligt att erhålla; att de, om det kan gagna dem, göra anspråk på att få allt, när man icke vill gifva dem nåsot; alt de utropa: ÄIngen ösverenskommelse, ingen jemkning! såsom åvar till orättvisa auktoriteter, hvilka yttra till dem: Inga koncessioner. Slutligen måste man äfven medgilva, att det vill en viss, icke allom gilven, talang till att gripa och bänföra sinnena, och att man aldrig fängslar och eldar dessa utan genom enkla ideer. De telormatorer, som, ehuru de icke kunna undvara massornas bistånd, denna taktik forutan vilja bringa dem att i striden träda i sina sotspär, att inleda underhandlingar och gå en medelväg, skola aldrig al dem erhälla något rätt verksamt och varaktigt biständ. Men likväl böra kloka reformatorer minst af allt vara okunnige om, alt man, åtminstone Dagon tid bortåt, måste finna sig i alt underbandla, och att man genom att på en gång lordra allt, ofta kan blotställa sig för att erhälla intet, samt att en åstundan att på en gång erna allt ofta kan sisva anledning till, att icke med fullkomlig trygghet besitta något. Det år mycket rigtigt, att män, som sträsva för stora och genomgripande relormer, icke låta sig nöja med en balf rällvisa, att de icke finna sig belatue med en stympad sanning i stället för den hela; att de i sinom tid fordra bäde sanningen och rättvisan ostympade och odelade: men det är icke klokt handtadt alt på en enda gång vilja hafva allt. Det tillkommer dem att taga i besittning, bvad omständigheternas tvang ovilkorligen nödgar motpartiet alt afstå, och att fordra mera, oupphörligt mera, intill dess de med tiden genom klokhet och rastlösa ansträngningar hafva vunnit allt, och man i allt mäste lata dem lull rättvisa vedetsaras Vi hunna (. ex. mycket väl inse att the anticorn-law-league i England icke velal låta sig noja med en handelskrihet, sådan som den, hvilkeu en af dess motståndare, Baring, benagade uppställa. Baring valde ett sått att gå till väga, uvilket man i vär tid esomostast besåsnar sig af, men som icke för thy bvarken är synnerligen förnuftsenligt, eller hedrande. Han erkände nemligen visst nyssbemälte frinets theoretiska soretraden; men tillika sade han, att den inuesaltade, eller, råttare, utgjorde en sanning, som genom sakens egen natur var bestämd till att alltid sorblifva — oanvändbar. Detta var elt uppenbart hän mot den sanning, som han latsade sig hylla. En sanning, hvars användande stode i strid med sakens egen natur, kunde icke mera vara någon sanning. Det sanna af en sak blir sanning just derigenom, alt det sasom en sådan är, eller kan blifva användbart. Jm den mahända under ett visst tids-moment cke är användhbar, så är detta blott ett skäl till ut uppskjuta dess användande till den tid, då letta later sig göra; men säkert är, att allena lerigenom, att en sanning är eller kan blifva vändbar, är och förblifver den en sanning. I de