Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1846, sida 1

nerlig nyfikenhet bemägtigar sig honom; han uppn stiger lör den lilla trappan, som är betäckt med en mjuk matta, och hinner den boudoir, som han nyss lemnat; med forsigtighet upplyfter har ett hörn af det draperi, som betäcker glasdörren och eftersöker med sina brinnande ögon den dödlige fienden. Ä Nn upptäcker han en man. som med händerna på ryggen gär af och an. Victor kunde med möda hos honom finna någon likhet med de portråtter han så ofta sett på bulevarderne. Napoleon var klädd i en blå igenknäppt rock, och bar på hufvudet en rund hatt, som från det hela borttog mycket af det ädla uttryck, som annars var honom medfödt; — och då han satte sig skulle man, utom rörelsen af läpparne, som då och då sammandrogo sig, hallit honom för en lefvande staty. Victor betraktade honom länge. Deu vackra aktrisen satt nära honom, med hufvudet lutadt mot axeln, och tycktes med en sultaninnas undergifvenhet vänta på en blick, ett ord af denne man, som hon syntes afguda. Slutligen nalkades han heane, likasom genom en mekanisk rörelse .... Victor återtog sitt gömställe. 4 En qvart hade knappast förflutit, då ban hör ett genomträngande skri öfver sig. Ijasliga steg skynda nedför lönnirappan, — dörren öppnas, — det är aktrisen, halfuaken och intagen af en obeskriflig förvirring. — I Guds namn, — utropar hon med qvåfd röst, — hjelp honom, han dör. — Hvem, min fru? — Bonaparte! Haf medlidar de! skynda; — det är endast ett öfvergående ondt; — tillade hov, — men han har uttryckligen förbjudit mig, att då detta händer honom, tillkalla någon af hans eller mitt folk; — jag är ensam, hjely mig!