merciella och industri-idkande verlden. Föreningen väntar naturligtvis, att den utvidgade handelssrihet, för hvilken den sträfvar, skall i England astadkomma mycket godt: men den tror äfven fullt och fast, att fria och fredliga kommerciella förhållanden skola gagna alla nationer. Dessutom kränker det fria system, som föreningen lagt till grund för sina sträfvanden, ingen annans rätt. Den begär ingen reciprocitet. När den fordrar, att England skall öppna sina hamnar för utlänningen, så fordrar den icke denskull, att något annat land skall följa Storbrittaniens exempel. Den förväntar blott, att andra nationer, genom alt se Englands ständigt tilltagande lycka och välstånd, skola lata sina egna fördelar förmå sig att handla lika klokt som England, eller, med andra ord, att de först skola träda i dess fotspår, sedan de blifvit fullt och sast forvissade om nyttan och åndamålsenligheten af det steg till utvechling och frihet, hvilket England, främst af alla jordens handlande folk, tagit. Likaså orättvist skulle det vara att antaga, det föreningens vidtutgrenade verksamhet motiverades endast af äregirighet 2: att den vore ett företag af en mängd individer, som funno sitt interesse och sin beräkning vid att arbeta sig upp till en bogre ständpankt i samhället, från hvilken de sedan kunde på regeringen utöfva elt större och mäktigare inflytande. Väl bar man pastati, att medelklassen i England redan en lang tid bortåt sökt att undergräsva de aristokratiske godsegarnes makt och anseende: att den blott ogerna reser sig, älven om den sporras dertill al äregirigheten, men att den genom en utvidgad kommerciell frihet skulle återvinna, bvad den på de sednare tio ären förlorat i politiskt inflytande; att den, likasom fordom Ådeln, vill, genom försvaret af gemensamma rättigheter och gemensamma fördelar, komma till välde i staten ; att agitationen går ut på alt forskaffa det parti, som bedrifver densamma, ett öfvervägande inflytande i parlamentet, o. s. v. Men hvarken Cobden eller hans parti söka genom egna krafter att tillvägabringa den reform, som sysselsätter deras tankar; det väsentligaste af allt är, enligt deras förmenande, att den kommer till stånd. Cobden yttrar på ett ställe i sina många tal: aFrägan är, hvem som skall arbeta för oss, om det skall blifva sir Robert Peel eller lord John Russel?4 — 40 de, som kämpa emot oss, halva aldrig förstatt osse, utbrister Bright; de two, att vi, likasom en och annan bland dem, lata vära handlingar ledas af egennytta, af äregirighet, af jästande efter popularitet. Men huru mycket våra bevekelsegrunder än skilja sig från deras, huru skröpliga än vi alla äro, vågar jag dock påstå, alt det bland föreningens ledamöter icke sinnes en enda, som liter sig leda af så oådla och ovärdiga motiver. var agitation har sitt ursprung ur en fullkomlig öfvertygelse, som osvergatt till tro. Denna tro, som ända från sin första begynnelse varit djup och innerlig, har ännu mera blilvit rotsästad igenom den ersarenbet, som vi på de sistsorsluna ären vunnit. 4— Bastiat är sulit och fast sorvissad om, att dessa ord äro lika upprigtigt menade som öppet uttalade, och att ehuruvål föreningen, såsom ofvan blifvit nämndt, har sitt ursprung bland medelklassen, så följer dock icke deraf, att den skulle vara elt foster af äregirighet, eller herrsklystnad. Väl