Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1846, sida 2

7 fee ÅCfLOTLC Synnerligen val I en belägrad fästning, synnerligast, som deras behlämda hjerlan gör dem ledsna vid lifvet och kommer dem att med förakt möta hvarje fara. — Bönhorda älskare deremot taga ofta så mycket för sig af det, som retar deras lystmäte, att det i längden bekommer dem högst illa. När kärleken går till en hög grad, så liknar den melankoli. Det finnes månglaldiga af mjeltsjuka angripna individer, som tyckas bafva silt sulla sorsland, tills man plölsligt kommer att stöta på den skruf i deras bulvudea, hvilken lossnat. kn melankolikus han tala som en Salomo om en mängd ting, blott de icke korsa den fixa ide, som han en säng sätt i sin bjerna. På samma sätt förhåller det sig äfven med de älskande. be benämna allling med dess rätla namn; de upptäcka lätt orsaken till en mängd saker; endast om det föremål, som de älska, döma de rent al uppät vägsarne. Ehuru kärleken egentligen är en kroppslig svaghet, så har den dock ett så stort inllytande på sjåälssörmogenheterna, allrahelst på inbillningskrasten, att ingen villlarelse mera lortjenar alt ursäktas, än den, som hansor härleken till själslidelserna. En älskares eller älskarinnas inbillningskraft öfverträffar alla verldens mälare och skalder i konsten att försköna och smickra. Den gör det gamla ungt, den uppreser det sorsallna, förfriskar det vissnade, upplifvar det döda, jemnar det rynhiga och förkortar en hel mängd langa nåsor och dito hakor. Den kommer de sagraste rosor att blomstra på ell pår pergamentskinder, de skönas e liljor att vexa på en blå mine under ögonen : hvar andra blott kunna se grimacer, der ser den älskande behagen skalkas: bvar andra endast se en uppstoppad hummelsting, der ser han gracernas vext och rörelse; han hör en silfverklocka klinga och en näktergal slå der, hvarest andra tro sig hora gnisslet al den osmorda axeln på eu skottkärrhjul, eller de rossliga tonerna af en lörkyld, eller försupen: nattväktare, o. s. v. Men är kärleken i stånd att se och skapa sig skönheter der, bvarest andra endast kunna sinna lulheter; huru mycket mera skall den icke då kunna sorhoja verkliga behag, eller upptäcka sådana der, hvarest de mojligtvis kunna sinnas, ehuru de icke kunna bemärkas al det yttre synsinnet? i En alltför liflig inbillningskraft råkar lätt på villovägar. Det ser man af dem, som balva stark seber. Likasom en seberpalient understundom haller sin läkare för en bödel (i hvilket lormenande han dock icke alltid bar orätt), så anse också de älskande alla dem, som lägga något i vägen for deras kärlek, för rigtiga omenniskor. Till symptomer, som för den i läkarekonstens mysterier invigde röja ifrågavarande svära sjukdoms tillvaro och graden af densamma, hora älven kärleksbref och kärleksverser..... allvaba! kärleksbref och kärleksverser! llar läkarekonsten äfven något med dem att beställa ?2 Ah-ja, och det icke så litet ändäl Af verser och bref kan en skicklig läkare bedoma denna sjukdom med lika mycken säkerhet, som han af pulsens slag, en viss vältskas utseende och andra dylika tecken, kan bedöma mången annan kroppslig svagbet. Den santisering, som eger rum hos en seberpatient, ger oss esomostast mycken upplysning om sjukdomens säte och beskallenhet. Är den sjuke vild och oregerlig, vill ut ur sängen och onsaller dem, som vilja hindra honom derilran, så har denna sionessorvirring sin grund i en bhjerninslammation. Ligger han deremot stilla och smaprasar för sig sjelf samt later lätt skråmma sig till uvad man vill, att han skall gora, så är det ett tecken till nervsvaghet och malignilet. Ä . På samma säll kan man också utaf kärleksbref och hårleksverser bedoma en älskandes svaghet. Man kan låtteligen af dem sluta sig till, huruvida det onda bar sitt säte i ögonen, eller om det redan har angripit bjernan; om det är bjertat, lefvern, magen, eller någon annan kropps