Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1845, sida 1

——— — — stå Domaremaktens uttryckta åsigt om, huru med iull-ofgifters bestämmande enligt grundlag borde sorhallas, soretager Norska Regeringen sig en granskning af riksrättens dom, hvartill den aldeles iche är belogad. Den säger sjelf: alt som domen går ut på srihännelse, ger den, så till vida, icke anledning till nägon åtgärd eller anmärkning; men det oabladt, och under det förvrängda soregilvandet, att det i domslutet uttryckta motivet är ell tillagg, underställer Regeringen Konungen sin löfmening, all intet slays juridisk verkan eller betydelse kan tillåggas denna meningsyttring, så at hvarken Regering, Storthing eller en blilvande Riksrätt kunaa anses derigenom på ininsta vis bundna till att följa den tolkning af grundlagens 2 47, som Riksrättens pluralitet. nu synes. hafva antagit säsom den rätta — en sak, som ingen yrkat och som intet ord i riksrättsdomen antyder: beta steg, Svårt år att säga om detär mest löjligt eller ensallligt, hade ingenting betydt, om Konungens Norrske rädgisvare i Stockholm tillstyrkt alt låta saken dervid bero. Alla Regeringens bemodanden att öfvertyga Konungen om, att hans i 247 tillerkände rätt all låta utsarda danordningara om tull, skulle vara densamma som Siortningels att apålågga Tulla; hela dess försök att gilva Konungens utfärdade aprovisoriska anordningara den utsträckning, att Han äfven skulle kunna lägga tull på sädant, Storthinget i Lag förklarat böra vara fritt för tull; hela den omkliga ordtydningen, ait för det riksrälts-reglementet af år 4815 bestämmer, att hvarje Rihsrätts dom skal! bestå af ett domslut, Riksrållen icke skulle få i bem. domslut motivera detsamma ; och hela det öfverflödiga ordandet om, buruvida en domaremaktens dom kan blifva lag för framtiden, hade då på sin höjd fatt blilva ett bevis för kounngen, art Hans noriska Regering tarfvade en bältre anda, kunskap och besinning; men olyckligtvis stannade saken icke dervid. På Norrska Statsrådets ansvar hoilar nu äfven, att konungen förklarat : adet Han betraktar den åälkunnade riksrältsdomen ur samma synpunkt som Norrska Regeriagens: det vill säga : asjelf pastär sig vilja epåläggaa lullbeskattningar på Norrska solkera; erkänner ingalunda Riksråttens besogenhet till att genom grundlagstolkning göra förändringar i den sförsattningsenliga fördelningen af den offentliga maklen mellan Stalsmakternas — en sak; som icke Riksrätten gjort, och som lika litet Regeringsmäkten är behörig alt göra, som någonsin Riksrätten, men just genom detla obetänksamma förfarande gifver sia utseende af att sjelf åsyfta, och, hvad värst af allt är, a förbehåller sig, att framdeles, när det allmänna bästa så kräfver, i dess fulla vidd ulofra den makt, grundlagens 3 17 äl densamme medzilvera: ett förbehåll, som, om det skall tagas i den nu yt(rade andemeningen, att Konungen skulle ega att pålägga tull å sadant, som Storthinget förklarat böra Yara fritt derför, nelt och bället skulle tillintetgöra Noriska folkets sjellbeskattningsrält. Man kan lätt emotse det missnöje, och der billiga förbrytelse, en sådan förklaring måste väcka, och man frågar sig med skäl, hvärtill den tjenar? Ivad hade Konungen och Hans Norrska Regering väl velat göra om Riksrätten fullt Statsradet vogt till det i lagen stadgade ansvar : sjens ens förlust, och ersättning och rättegångskostnader ? Skulle de äfven då kunnat förklara, emol 22 20 och 86 af Norriges grundlag, att Hr Vogt skulle blilva qvar i embetet, etter all flikscätten icke dömt rätt, och att Konungen förbehållef sig att få pålägsa (ull, fastän Hans Ministrar derför dommas af med tjensten ? I sanning: hela tillgörandet är af så svår beskallenhet, att def ej kan al råds2ikxarne försvaras. Det är, om någonsin, ett försök, att genom solkning af grundlag göra förändringar i Statsmakternas författningsenliga färdalnino? hvilket icke kan undgå att blisva