Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1845, sida 1

Fn — — .T — Det var således icke tvilvel underkastadå, att lals-räådet Vogt var — brottslig; men saken vär Rke af någon ölvervägande betydenhet, genom jellva vigten af den artikel, som blifvit beskatad; den hade, såsom man med skäl kan sornosa, latt sia egentliga betydenhet genom den syrakratiska arrogans, hvarmed man sökt att nnan Storthingets sammanträde och under odelshingets behandling al frågan, försvara densamna, och att, som den icke på annat sätt kunde orsvaras, gifva den utseende af all vidröra konungens prerogativ. Stals rådet Vogt var en elest mycket aktad man, länge använd i rikets jenst, begagnad i manga och vigtiga värf, och som på det hela icke kunnat i allmänhet beskyllas all ej respektera stalsförfattnivgens fria anda. Man ville saledes ogerna gifva denna sak den pålöljd, som den borde och miste få, om domaren skulle ansett stats-radet af uppsåt balva brutit emot grundlagen. Kunde det blilva dervid, alt det blott skett af missforständ, så egde, då ingen svarare skada vållats, domaren; enligt all lags anda, att lindra ansvaret, eller tillochmed befria detilrån. Hade stals-radet i sitt sorsvar inför riks-rätten handlat i sann, norrsk grundlagsenlig anda, så hade han ock erkänt misstaget och blott öppet framlagt de ekonomiSka skälen tll sin radgilvaresåtgärd. Da bade säkert älven riks-rätten med stor pluralitet frikävt honom från ansvaret. Nu gjorde ban det ej; han wvidblef att sorsvara den, utur den osvannämnde, icke blott origtiga, utan rent af sambällsvadliga, äsigten, att konungen skulle kunna provisoriskt beskatta norrska solket genom tull afgilter. Oaktadt detta stats-radets försvar var egnadt all svart föröka hans laga ansvar; och gaf hans handling en brottslig afsigt, som den eljest ej i sig sjelf egt, så förblef likväl riks-rätiens pluralitet benägen, att ej för en på det hela obetydlig sak, som af Stortbin-et snart till alla sina följder kan föras tillbaka inom konstitutionens rätta och lagliga omrade, uppoffra en nyttig embelsman och skada en aktad medborgares osärd: ty en riksråtts-dom i Norrige är ej ell lekverk, som holvets iuflytelse kan gora overksam; den gäller tjensten, och konungen kan endast be-agna benadningsrätten i de fall, da tihs-ralt dömt till lilvets sorlust. Men riks rätten, utgjord af nationens valde män i lagthinget och dess högste domstol, kunde icke till den grad alomma sin pligi, och lemna åsido en af norrska solkets vigtigaste råtligbeter, Beskattningsratten genom sina valda ombud, Storlliingel, an den sbhudle kunna befria för det laga ansvaret, på giund af de vid försvaret andragna skäl. Detta skule varit, alt i uppenbar strid mot tydlig grundlag, sillerkänva reaeringsmakten rättighet att palägs ga tlullbeskattningaråsom strida wat de af storthioget gifne lagar.? (2 47). Det bade å högsta Domaremaktens sida varit, att, tvärtemot. tydlig grundlag; helt och hallet öfverflytta den fi 3 75, mom. a) nationen, genom sina representanter tillkommande rätt, att palåägga tull, till kegerings-makeen allena; ty sedan Stortbinget vål beslusat derom, och atskiljts, kunde då Regeringen bestämma annorlunda? Ett sådant afsteg ifrån sin pligt hunde icke Norske mån tilllåta sig — byräkraterna och de konungske måtte nu skrika och vredgas bäst de gittade. berföre begagnade riksrätten den hvarje domare tillkommande naturliga rättighet att hellre fria ån fälla, och att genom uttrycket af de skäl, hvarpå frikännelsen grundades, tillika fria sina egna samveten. Intet brott ansågs begånget, i sig sjell sörtjent af straff. Ett missförstånd hade egt rum: möjligen sörklarligt derigenom alt de i 2 17 begagnade orden: vÅnordningero angående Tull, förvillat begreppet om 75 åis lydelse. Ått antyda detta, var allt, sont för den gången fordrades; och Riksrätten gjorde det derföre i domen, som på en rösts pluralitet blef frikännelse. I stället att nu vara belåten med att se en . eo FÖ ladamrmätar fröet änd och sinmm —— —— ——L— — — — — ———— i Af