och nästblisvande Storthings omsorg och ssränga beifran. Det är all anledning, att, om Konungamakten äfven då söker inverka med sitt velo, detta blott. framkallar vidtagandet af beslut, som enligt 2 79 ändock slutligen måste blifva Lag. Sådana fall äro alltid obehagliga ; men då de röra en eller annan juridisk princip, eller ekonomiska fall, uppreta de icke folkets känslor: angå de åter beskattningsrätten, så utöfva de lätt en sådan verkan. Dessutom är numera det ena förenade folket skyldigt äfven det andra, att icke eftergifva det ringaste afen rättighet, så helig söm beskattningsrätten, och hvilken, deresti den sår kränkas af det ena Rikets Joseringsmall, eggar det andras aristokrater och bywkrater att äfven söka kränka densamma. Drinna sak är så mycket betänkligare, som man af Konungens hittils visade stränga politiska moralitet icke kan eller bör hysa den lankom, att Hans Majestät, genom lemnadt bifall till en sådan rådgifvarnes blunder, rent af skulle önska att framkalla nästa Odelsthings beslut om deras allmänna inställande för Riksrätt och kunna göra sig af med hela samlingen. Deremot torde man med visshet kunna antaga, all genom ordrytteri och genom den håärklufna tolkningen af hvad med provisoriske Anordninger bör och kan förstås, de Norrske byråkraterna lyekats att så bortblanda den sanna och rätta grundlags-meningen, att llans Majestät deraf låtit förmå sig till vidtagande as ett beslut, som hvarken var lämpligt eller beböfligt, och som måste väcka obehagliga betraktelser, såväl i Norrige som i Sverige. x .3A te RR