Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1845, sida 1

——— —— —— ——— —— — — — —— — — :::— — der det alt ingen större spanmålshandel vågat bilda sig, af fruktan, att, om den grundades på den i följd af probibitiv-åtgärderna dyra inländska spanmalen, skulle vid första svåra missvextar i alla sall fri insorsel-tillatelse af utländsk spanmäl undergräsva densamma. Denna sarhäga är ock naturlig; emedan just den jordbrukande klassens brist på kapital och dess behof alt genast asyllra sin produkt till hvad pris som beldst; samt deraf soljande egna brist på spanmål, sås väl till brödsoda som utsäde, så snart missväxt uppstått, framkalla då de allmänna ropen på en sadan afvikelse från ett system, som ej kan upprätthållas, emedan det till bela sitt väsende är onaturligt. Det är således detta system, som måste helt och hållet förändras, om Sveriges industriella lif skall kunna vinna forkofran och landets tipp: odling framgå i bredd med dess befolknings tillvext, under trefnad och välmäga. Sker det icke: gilver man ett monopolium) åt Svenska jordbrukaren, att taxera alla andra klasser, gevom godtyckliga priser på lifssörnodenheterna, eller uppmuntrar man honom på detta sätt, att företrädesvis vända sig till spanmåls-produktionen, så skall ovilkorligen hela folkets och äfven hans egen ställning blifva alltmer försvärad, och ett nationelt armod utbreda sig med tills tagande fart. Lemnas åter handeln med spanmal, fri, eller anses uti det tillkonstlade tullbeskallningsoch så kallade skydds-systemet spanmålen sasom en rudimaterie, och belägges blott med en ringa tullafgilt, som gerna kunde vara lika vid inoch utförsel, så skall åter utvecklingen af alla industriens grenar, äfven jordbruks-industriens, blilsva säkrare och mera välgörande. Spanmalsprisen skola, det är sannt, icke blifva tidtals så ölverdrifna; de skola i allmänbet blifva lämpade efter södra Östersjöländernas priser, med tillägg al transport-kostnaderna; men de skola deremot blifva jemnare, och alsättningen skall blilva vida säkrare, emedan en spaumalshandel i större skala da kan uppstå, och dessutom, genom de billigare tefe nadsprisen, sörbrukningen af jordbrukets orodukter tilltaga, dels i följd af stådernas då mojliga utvidgning ock tillvåxi, dels emedan äfven på landet manusaklurer och slojder skola kunna under sådana sorhallanden trivas och lörkofra sig. Den jordbrukande klassen skall då finna sig uppkallad att lemna all möjlig uppmärksamhet till boskaps-skotseln och sadugards-produkternas lorbättring och förökning. Den skall finna i denna ochi en del andra biuåaringar, eller hemslöjder, en rik ersättning for hvad dentror sig förlora, genom den befarade minskningen i vinsten af åkern, hvilken vinst nu är mera inbillad, än verklig, men som genom ett jemnare medel-pris på spanmalen skall blisva säkrare, än nu. Det är nemligen en obestridlig sanning, att åkerbruket, i sorhållande till deri nedlagdt kapital och arbete, är den näring, gom städse gilver den största och säkraste vinst af alla. Undantagen äro så få, och älven der al så osäker beskafsenhet, att de ej behöfva tagas i betraktande. Der, hvarest jordbrukaren, såsom hos oss i flera orter år fallet, kan af åkern i lyckliga år skörda tionde till tolste korvel och derutöfver, samt i vanliga sjette till åttonde, der behöfves för bonom ingen uppmuntran på den öfriga befolkningens bekostnad; Han skall der af sin egen vinst manas att underhålla och utvidga sitt åkerbruk och föröka sin spanmåls-produktion; men han skall ock då icke sordolja for sig eller förledas till att glömma, alt det är genom ladugården, genom boskaps-skotseln, ängsodlingen och en välberåknad inre hushallning, bemsläjd, o. s. v. som han bör sätta sig sjelf i stand, att med tillräckliga medel; arbetsstyrka, dragare, godningsämnen o. 8. v. göra sill åkerbruk tryggadt och — 2) Hvarje förbud eller tull-asgift är ett monoG gekwnw.guu