Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1845, sida 1

—————— ————————— nuhnB—;—hnBHn3n3h — ——————— — — mödor. I allmänhet å är likväl för bällandet, an et vilkor för det nordiska jordbruket måste blisva: ett vida hurtigare arbete vid brukning, såning och skörd, än i de andra af klimatet mera ovnnade delar af Jorden, hvilket sorhållande åter föranleder, att tillgång på en tidtals större arbetsstyrka erfordras, än som i och för jordbruhshandteringen under hela årets lopp han vara behöslig, samt att elt större antal dragare, i synnerhet hästar, här är af nöden, än för de södra ländernas åkerbruk. Denna karakter al Sveriges jordbruk är al stor vigt att betänka, vid bedomandet af det system, som bör foljas för dess ledning och uppmuntran. Ett annat vilkor för värt jordbruk är jordens starka gödning, som iche kan erhållas, utan en utsträckt boskapsskölsel, samt omsorgssulla jordblandningar, hvilka erfordra mycket arbete af menniskor och dragore. Med ett ord: landets åkerbruk mäste hemta sin kraft genom tillgang på en arbelsstyrha, folk och dragare, som tillika kunna finna användning i andra hufvudoch binäringar. Den förnämsta af alla dessa är den, som står vid sidan af åkerbruket, såsom dess vigtigasle stöd, bosfiapsskölseln; men jagt, fiske, hemslojder och, i manga orter, bergsbruk, lemna ålven tiLllälle att uppehålla befolkningen i den för jordbrukets biträden nodiga styrka, om de dertill ändamälsenligt användas; ålvensom manulaktur-och slöjdindustrierna skulle kunna lemna icke obetydliga biträden, om de ansogo lämpligare former och spriddes mera på landsbygden. Belraktas nu dessa sorhallanden, måste man komma till den slutsats, att värt åkerbruk omöjligen kan utvecklas i och genom sig sjell. All dess utvechlig mäste ske i sammanhang med landets förokade kapital-kraft, samt de andra nåringarnes tillvext och sörkofran. Det är misstaget, att genom lagbestämmelser, insorselförbud, eller höga införseltullar på spanmal, och illa beräknade uppmuntringar till, så all säga, en uteslutande sädesodling gynna spanmals-produktionen, hvilket rubbat sjellva akerbrukets naturliga forh.llanden till de andra landets näringar, och till dess kapitaler, folkmängd och boskapsafvel; och det är denna rubbning, som nu, vid hvarje ovanligt förhållande, af rika skördar så väl som felslagna, medför olägenheter för hela landet och lör sjellva jordbruksnäringen. Man har, genom jordbruhs-produkternas af införselförbuden, eller hög import-tull, gynnade sorhojning, gjort hela vår öfriga nåringsflit mindre lönande, än de flesta andra länders. I följd deraf har den tillvexande folkmängden endast kunnat med fördel egna sig åt jordbruket. Städerna hafva blifvit qvarstående på nästan samma punkt, under ett halft sekel; och ej lemnat nagon synnerligen ökad alsältning sor jordbrukets alster. De husvudnaringar, som egemligen skola gilva oss våra tillgångar, för att ifrån andra länder hemsa de behof, som naturen icke tilläler oss att inom landet anskalfa, hafva lidit af de höga prisen på lisssörnödenheter, hvilka fördyra arbetet och ådraga dem förluster och svårigheter, vid handelns utbylen af egna och andra nationers produkter. Forokningen i den jordbrukande befolkningens antal, har genom dessa anledningar varit starkare, än tillvexten af dess förmögenhet, eller dess årliga inkomster af jordbruket. Dess kapital-kraft bar på sin höjd kunnat tillåta den kop och lösning af jordegendom, och skulle icke en gång gjort det, om ej jordklysningen blilvit medeilven; men att med kraft och förlag idka jordbruket, det har den icke sörmått. llela den likväl icke obetydliga förökningen afodlad jord, som vi selt försiggå under det sista hallva seklet, utvisar, att den skett till följd af ett falskt system, ty den står på en allt mer osäker grund. Skuldsättningen af jorden har listagit; ladugårds-skötseln aftagit; svaga skördar hemtats af en jord, som begagaats till åkerbruk i vida större mån än arbetskraft och gödnings-tillgång tillåtit att väl hälda; afsättningan innam lannat är cå rinoa att i do vada å