Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1845, sida 2

sammankalla est slags särskilda, valda, rådgifvande honseljer, eller juntior, i stället för att höra de lagligen organiserade nämnderna. Måhända är allt detta mera en följd af obekantskap med föregående förhållanden och bristande uppmärksamhet på läns-styrelsernas åtgärder, än af någoni plan att koncentrera magten i styrelsens och dess organers händer; men i sådant fall vittnar det dock ej om någon omtanka för folkets naturliga rättigbeter, eller månhet att vårda solkförvaltningens utveckling och gagn. Eller skulle måhända äfven dessa forbiseenden böra tillräknas en obeslutsamhet och svaghet, som i ätskilligt annat icke utan sina stora skäl öfyerklagals? — Regeringen har på den selnaste tiden genomentl ett prof, som icke lewnat mycken tröst, älven i dessa afseenden. Jag menar missvexten. Man har i anledniug deraf sett de elåndigaste förebraelser goras den, ifrån den konservativa sidan, som blott tänker på att återkomma till sina magazineringsbruk för statens räkning och undsättningar: samtligen väl beräknade för Åadministrationen, att förtjena och utofva inslytelse. Men detta är icke min mening. Jag tror deremot, alt Regeringen, redan vid första säkra tecken till daliga skördar, och väl vetande, attöförra årets ofverskott bvarken voro stora eller goda, bordt besluta sig för den enda rätta och sanna principen, äfven för vårt land, al en fri panmålshandel. Ingenting hade nu bordi hindra det. Vi bade redan i sommar haft en god jernoch trävaru-utskeppning, som ännu lifligt sortsorzoch erbjöd vår handel disposition af kapitaler ; och kredit. Vi sågo Danmarks skördar undgå de missöden, som träffade våra egna, samt till och med losva rikdom. Det hade då varit rätta stunden att säkert afbjelpa de blifvande behofven och ådagalågga erkännandet af en stor princip; och om Regeringen genast sästat nationens uppmärksamhet på dessa förhållanden, samt förklarat åtminstone dansk spannmål fri för tull, så hade hela medlersta Sverige haft sad för godt köp, och; en handelslörbindelse utvidgats med ett land, som vi i så många afseenden böra sluta oss till, och som kan? t blifva oss af så stor nytta. värt system, a l. oovilkorligen söka framtvinga ett så kalladt Jellsländighets lillstand i nåringsväg, är så olycksbringande, att det måste öfvergifvas. Hvad . jordbruket beträffar, är systemet lika? illa beräknadt, som i andra alseenden; ty de prohibitiva. ywärderaa-torå att skydda dpanmålsproduktionen vålla, att jordbrukaren söker all sin vinst al åkern och försummar ängs-odlingen och ladugårds-skotselu, uvarigenom alsisammans blir sorseladt, och de daliga skördarua måste kastas i bränvins-pannorna, för att svältföda den i antal ochogodhetåastagande boskapen. Spannmålens. dyrhet hindrar äfven alla andra inhemska näringar; och Regeringeus tveksamhet att förklara sig för en fri spanumalshandel, iugilver icke stor tanka omå dess statsmannablick) i det ekonomiska. Man har älven trott sig förmärka, att en del af nuvarande rädsilvare sjellve taga ofta och minga råd af en och annan af gamla systemet organer. Alt sinans-departementet lange pa dets ta säll varit beroende af presidenten Skogman, är allmänt antaget; att ecklesiastik-departemen tet älven kommii i sortsarande beröring med bi skop Heurlin, är äfven beråttadt. Jag tror, at man ej mycket bör fästa sig hdgdeus förbåällan