bet är alltså (sålunda slutar manifestet) fulländadt det stora verket. Hvad som under årbondraden straffvärdt blifvit våra fäder förnekadt, hafve vi, i fast förtröstan på vår Förlossare, erhållit på en underbar väg och derigenom afvältat den centnertunga sten, med hvilken den romerska bierarkien plågat våra samveten. vi äro befriade ur Roms jernlänkar. Vi omfatte Jesum, den korssäste, och förvänte genom hans städsevarande förbön hos Gud, vår himmelske fader, en evig frälsning. Vi äre och skole allt framgent förblifva katholske kristne, d. v. s. icke romerska, utan apostolisk-katholske kristne. a Som det var att vänta, bar dock den utvidgning, hvilken detta från Rom assallna parti erhållit, hitintills blott varit ringa. Så vidt oss kändt är, belinnes bland den stora mängd af församlingar, som hafva emanciperat sig undan den romerska hierarkien , blott trenne, nemligen en i Elberfeld,eniThorn och en mindre i Berlin, som hafva slutat sig till detsamma och antagit dess trosbekänneise. — Denna rörelse kom från ett själarnes djupa behof; den upptrådde utan larm och sasangt prål; den förde icke atidsandana eller candelig sriheta, eller amenniskoadele, eller ade lägre samsundsklassernas emancipation e, eller någon annan dylik modern lösen på tungan. Derföre anslog den icke eller någorannorstädes, än der, hvarest själarne allvarligen suckade efter sin räddning; hvarest det icke så mycket var den romerska hierarkiens yttre tvång, som sastmera samvetenas träldom och själarnes af menskliga påfund icke tillfredsställda fordringar, hvilka kändes så lunga och tryckande. Ett helt annat emottagande och utbredande fann det stora affall från Rom, för hvilket den genom tidningarne bekante prestmannen Johannes Ronge ställde sig i spetsen, och som framträder i bildandet af det ofvanbemälte atyskkatholsk ad forsamlingarne ) Johannes Ronge är född år 1814 i en by i Schlesien. Hans föräldrar voro simpla bönder, och sjelf vaktade han i sin barndom hjorden. År 1856 algick han till universitetet i Breslau, och alldenstund han var bestämd tll dat andliga ståndet, kom han någon tid derefter in i det dervarande alumnatet, eller prest-seminariet. Ållaredan der, så berättar han sjelf, måste ban uthärda mångfaldiga andeliga qval, formedelst det förskräckliga samvetstväng, det tryckande hyckleri, som derstådes herrskade och som kommo honom att fatta en oöfvervinnerlig afsky för hela deu romerska hierarkien. År 4841 blef han anställd såsom kapellan i en liten by, Grotkau i Schlesieu. Ilärilrän skrel han, i ett olsentligt blad, en skarp anonym artikel mot adomkapitlet i Breslau och Rom. Denna artikef väckte mycken uppsigt, och, oaktadt att hans andelige förmän i Breslau, sedan Ronge blifvit känd säsom författare af densamma, slersaldiga gånger sökte att förmå honow att återkalla sina deri framställda åsigter och gjorda päståenden, ville ban icke ingå på någon slags koncession, utan upptrådde med flere ännu skarpare artiklar, hvilka bade till följd, att ban i Januari månad 4843 blef suspenderad från sitt innehafvande embete. Han begaf sig då till ett bergverk i öfra Schlesien, vid namn elaurahytted och lefde någon tid derstädes såsom privatlärare. Imellertid inträffade den här ofvan omförmälta expositionen af aden heliga rockeno l Trier. bet var då, att Ronge, den Åste Oktober 4844, från Laurahyttan mot biskop Arnoldi, slungade det ljungande manifest, som delvis varit synligt, så väl i vår som ett par andra svenska tidningar: Då Ronge på Domkapitlets i Breslau uppmaning icke ville återkalla sina artiklar, blef ban af det, i November månad sorlidet år, sormeligen afsatt och exkommunicerad. Såsom bidrag till bans karakteristik i andeligt afseende, torde förtjena anföras några yttranden, hemtade ur hans egna skrilter, öfverlemnande vi at läsaren att sjelf öfver demanställa sina betraktelser, utan något räsonnement från vår sida. Om de romerska katbolske preslerne heter det: — abe tala om kyrka och för