Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1845, sida 1

delserna till den så mycket önskade afresan till Wolsenbättel. Men dertill var det icke mera tid. Hon stod på randen af en afgrund, och hvarje steg bragte henne närmare sorderlvet. Man hade straxt efter mordet bemäktigat sig Königsmarks papper, och bland dem fanns en mängd bref, som prinsessan skrifvit till honom under hans vistelse i Dresden, och uli hvilka hon gifvit luft åt sin vrede och bitterhet emot sin svärfar, kurfursten, hennes man Georg, Elisabeth Platen och Berustorsl; ja; tillochmed emot sin egen far, hertigen at Zelle, hade hon för dess likgiltighet och svaghet brutit ut i hältiga angrepp och yftringar af harm. Dessa olyckliga bref, Som man visade för de ifrågavarande personerna, och som grefvlnnan förökade med egna giftiga tillägg, beröfvade Sophia hennes sista beskyddare; på hvilka hon kunde lita, och den sista lemningen af medlidande för henne. Om de också adagalade all förhållandet emellan henne och Königsmark varit oskyldigt, så visade de ända, att hon var stolt; häftig och djerf, att hon var djupt förnärmad, beredd till att fly öfver till kurfurstens fiender, och farlig, då hon blef uppbragt; man blef rädd för henno, och man qväste henne. flon gaf sina motståndare de sista vapnen i händerna, då hon öppet begret Königsmarks död och högljudt beskylde Elisabeth Platen för alt hafva lålit mörda den olycklige. Man skickade grefve Platen till henne för att utspana henne; han sade att man fruktade för, att hon skulle blitva mor till ett barn af Königsmark. Ni håller mig för alt vara lik er hustru: svarade hon stolt, och från detta ögonblick var Platen hennes oförsonlige ficnde. Nu sammankallades ett konsistorium för alt döma henne; hon protesterade deremot; en dag, då hon skulle taga nattvarden, vände hon sig om midt i kyrkan, och med ansigtet ; möt församlingen, kallade hon Gud och det heliga I sakramentet till vittne på sift släckfria lefverne och — Lr — 2 33 uppmanade grefvinnan Platen all göra detsamma.