Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1845, sida 1

undrar oss sika litet, att den föränderliga må hen och det ostadiga vädret kunna sammanträffa, som att svenne dagdrilvare hvarje ögonblick kunna stota på hvarandra. Vidare aberopen de lärdes iakttagelser. Men hvad säger t. ex. A rago i assende på de iakttågelser, som blifvit gjorda a Paris observatorium? Jo: ade noggrannaste och i en ganska vidlystig skala gjorda observationer vederlägga sullkomligt denna supposilion; Väderlel sporåndringor förefalla icke oftare vid månskiften, än vid hvarje annan tidpunkt; tvertom, finns det nägon olikhet, omärklig är den visserligen, så är den snarare till förmån för octanternar (det vill säga: tidpunkterna midt emellan tvenne af de syra hufsudyhaserna.) Vidare säger han om ifrågavarande sordom: adenpa bland allmånheten gängse villsarelse, som igensinnes hos de äldste sorsattare, har alls i ingen grind för slg. — Ilxvad följer al schäblers och Mådlers iakttagelser? Att mesta regnet faller kort efter första qvarteret, och det minsta vid sista qvarteret, samt att väderleken, öfverbufvud taget, är något hlarare och torrare, då månen är i silt största alständ från jorden, än då den är nårmast 0. s. v. Dock utgör detta på intet sätt någon bestämd lag, och hör dessutom icke till sragan om bufvudphasernas inflytande på väderleken, utan angär endast månens inflytande på atmosseren, eller väderleken öfverhulvud taget. Olta bör man af mera upplyste män framställas det spörsmal: Hvarföre skulle icke månen kunna utöffa inflytande på väderleken, då den är förnämsta orsaken till hafvets ebb och flod? Ganska rigtigt; blott icke detta inkast göres till försvar för nyoch fullmånens inflytande på väderleken; ty icke desså phaser, utan miänen, öfverufvud taget och i samverkan med solen, ästadkommer nämnde forändringar uti hatvet, dock så, alt månen inverkar mest. Till solje af den oaulrallion, som månen och solen utofva på jorden, uppkominer ebb och flod, icke allenast uti hafset, utan säkert också vi atmosseren. Bet änher man, att den häåltigaste vågrorelse icke upprör hafvet till mer, än 72 fot under vattenytan, och att, enligt perlliskares utsago, ett fullkomliat lugn herrskar på 90 lots djup, samt att den jemna, gungande rörelse; hvarmed hafvets stigande och fallande försig är, icke är att jemföra med dess valdsamma rorelser under en storm; så finder man lätt, alt vi på bottnen af luf ihalvet icke kunna märka nagot betydligt al de i dess ofsersta regioner, analogt med tiafvets ebb och flod, uppkomna rörelser, samt att vära vindar äl samina rorel