ser hvarken hunna uppkomma, eller sörändras. Det enda, vi kunna skönja deraf, är en förändring i luft-trycket, siframt lultpelaren Janes hvarje ögonblicks slodmeridian, förmedelst luftens tillstrommande från begge sidor (från öster och vester), är hogre, än langs den 90 longitudsgrader aflägsnade ebb meridianen; men den af Laplace härofver anställda beräkning har visat, att maximum af skillnaden mellan barometerns slodhojd och ebbhöjd endast uppgår till två hundtadedelar af en pariser-linie, nemligen der, hvarest ebb och fiod sjelfva bunnit sitt maximum. Men amag, oaktadt allt detta, att ebboch slodrorelsen uti atmosseren nådde till dess botten; skulle då denna rörelse vara identisk med de vindar, som efter läng frost kunna medföra to, och regn efter stor hetta? Man erinre sig, att denna rörelse är ett luftens tillstrommande på en gäng från öster och vester till de bada meridianer, uti hvilka solen och månen just då befinna sig, dock så, att luftströmmen är starkast inom mammeridianen. Dernäst hör avärkas, att, under intervallen mellan tvenne af månens successiva uppgäångstider, deuna rorelse omvexlar tvenne ganger med den motsatta (d. v. s. luststrommarnes rörelse från nämnde meridian ull ost och vest), hvaraf soljer, att dagliga väderleksforändringar skulle äga rum, sororsakade al månens inflytande, saledes alls icke de phenomener, som mantron bygger sina hugskott uppa. Men icke beller de, isynnerhet inom vändkrersarne, observerade sorandringar, atminstone icke uti lusttryckningen, äro verkningar af månen (oaktadt de kunna kallas ebb och flodj; ty de rätta sig icke efter manens stälie, utan efter tiden på dagen, och äro betydliga. Barometern och thermometern halva pa sistnämnde trakter en af solens ställning beroende daglig period, icke af solen sasom attraherande kropp, utan sasom värmekälla. Visserligen komma phaserne vid ebb och flod så till vida i betraktande, som floden är storst vid nyoch fullmåne, men minst vid qvarteren, emedan i förra fallet solen och månen gemensamt attrahera, men i det sednare motverka hvarandra, det vill säga vid nyoch fullmåne sammanfaller solsloden med mäånsloden, men vid qvarteren har samma ställe på en gang månflod och sol-ebb. Jag hoppas dock, alt den mantroende, som kan och vill medgisva rigtigheten af osvanstaende (och icke, sasom den wärtembergiske presten utropar: iman må säga hvad man vill, det förhåller sig dock sä), icke begagnar detta såsom stod for eti förnyadt inkast om mänphasernas inflytande. Dessa kunna ju här vid lag blott så till vida komma i fråga, som genom dem någon olikhet äger rum i storleken af de dagliga förändringarne; men då vi nu alldeles icke känna till några dagliga, regelbundna väderleksförändringar i atmosferen, så kunna icke heller sådana olikheter existera; dessutom vore det ju blott olikheter i den dagliga gängen, hvars beskalsenhet sorblilver densamma; men mäntron väntar ju just af phaserne en genomgripande förändring i beskallenheten af denna manens dagliga gang. Sedan. det nu är bevisadt, att mantron, enligt både theori och erfarenhet, är origtig (ty all laga sin tillslykt till mojliga magnetiska verkningar, eller till okända nalurkraster, kunde endast låta sig göra i det fall, om det stode sig båttre med erfarenheten), och tillika ädagalagdt, burusom ifrägavarande fördom uppkommit. under astroloo