Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 2

embelsbroder iråkat hos mig, och som jag skall betala honom med en ny och ganska smidig ridpiska, det svarar jag for! — Men min bäste herr riddare, Trasico har ju icko s sagt er annat, än rena sanningen, så vida saken ror er. — Och ni tror, att jag vill hämnas för mina enskilta obehagligheter? Ni känner mig illa. bet är är fråga om det bekymmer, som han förorsakat min goda kusin. Jag anser hans sak som min, likasom jag gläder mig öxer hans lycka som öfver min egen. Åt fanders med mina enskilta personliga affärer; jag är redan länge van vid ödets nycker. — Min vän, — sade jag till honom, — er förträftliga karakter förnekar sig icke vid detta tilltälle. Förlåt Trafico, liksom jag förlåter honom hans lilla elakhet. Parmesanerns glädje var verkligen stor och så upprigtig, att han vann hela mitt hjerta. Jag såg, att han i grund och botten var en god och ärlig själ, fast omständighete rne ledt honon på en orig stig väg. Sedan min första rörelse lagt sig något, sade jag till herr Benevenuto: — Min bästa herr notarie, icke sannt, vi ha icke alt befara något nytt bevis på min onkels nyckfullhet? Kan man äfven göra ett testamente i andra verlden och skicka det hit ned? — Min herre, — svarade Benevenuto i en allvarsam ton, — i våra lagar finnes ingenting nämndt om ett sådant fall. — Så bekommer jag således mina 78000 Zechiner? — Des å till ert försogande. — Så haf då den godheten, herr Notarie, att nu genast uppsälta en förklaring al mig. Jag skänker min kusin här 25000 Zechiner, som äro att lyfla a milt art. Är detta tydligt nog? Parmesanern stod upp, fattade mina händer och vägrade på fuljt allvar atl emoltaga denna skänk. En strid följde nu emelsan oss båda, ingen ville gis