Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 2

1252——— ..sässm:ircc—— — —— nen, intresserad. Hvad Tyskland beträffar, så skulle nu besittningen af Hertigdömena vara det enda medlet att gilva den tyska sjömakten i Östersjön jemnvigt mot den förenade skandinaviska. Tyskland skulle, genom denna besittning, ej blifva öfvermäktigt , men, utan densamma, vanmäktigt. Skandinavien intill Elben skulle vara ännu otvilvelaktigare herre ösver Östersjön, än England är det öfver Veslerhafvet. Besittningen af hertigdömena bör således här vara af oändlig vigt för Tyskland, och hvarje steg, som de nordiska rikenas enhet går framåt, bör vara en förnyad uppsordran för Tyskland, att vid sig såsta Hertigdömena med alla sorsatiningarnes, rättens och intressenas band). Derester uppkastar sörf. följande fråga: 4IIrilken framtid har den skandinaviska rörelsen för de tre rikena?c Och här vilja vi äter lata honom sjelf tala: Svaret är ingalunda så lätt, som det vid första ögonkastet synes ; ty Skandinaviens sorhallanden äro med hänseende till vissa stallningar af en helt egen natur, och kunna iwarken jemsoras med de Tyska eller Engelska. Vi begynna här med Skandinaviens förhallande till Tyskland i allmänhet och till bertigdomena (hos forf. aschleswig-llolstein e) i synnerhet. Tyskland ligger lika så langt ifrån Skandinaverne, som det ligger nära Danskarne. Man bor ofverhufvud hår förut skilja på det skandinaviska och det danska elementet. Danskarne frukta Tyskland, Skandinaverne deremot ej. Danskarne stå i allt hvad de ega af vetenskaplighet och odling på Tyskarnes skuldror (2); Skandinaverne deremot halva sin egen konst och lita på sin egen anda till ernående af sin egen utveckling. Skandinaverne känna sig såsom ett helt, midt emot hela Tyska folket och räcka det sasom ett stambeslägtadt och historiskt sorenadt brödrafolk, med ett stort och sjellmedvetet folks hela stolthet och trohet, brödrahanden; Dansken är, såsom sådan, en del al en stam, hvilken lika så litet hvad Tyskland, som Sverige beträffar, bar synnerligt vänliga minnen, ån mindre en i sig sjelf fast grundad framtid. Dansken är, med hänseende till Svensken, en Skandinav, men med bänseende till Tysken en Dansk. Hade Dansken mod, att med hänseende till Tysken vara en äkta Skandinav, kunde han förmå sig att öfvergifva sina småaktigheter, och, i medvetandet deraf, att han utgjorde en del af ett verkligen storartadt belt, framträda för det Tyska folket, så skulle visserligen mycket vara annorlunda, och onekligen det mesta bättre. Beklagligtvis förmår han dock ännu ej detta. Han tror, att hans verldshistoriska kall består i alt säga det Tyska folket de grossta skällsord midt i ansigtet (!), och tror sig göra Danmark stort, genom att nedsätta Tyskland. Vi känna detta tillräckligt. Vi bafva nu den fasta öfvertygelsen, att detta Danskarnes handlingssätt ej skall sluta, förr än den tanken säster sig hos dem, att deras framtid ej ligger på binsidan Kungsån, eller ens Eidern, utan hinsidan Sundet. Ty, såsom en del af Skandinavien vinna de med ens betydelse, och allt efter som detta blifver dem klart, skola de, som vi hoppas, låta förnuftigare äsigter få inträde. Derför är Skandinavismens utveckling grundvalen ) Det kan kallas att naivt uttala sinå mening. Red.