Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1845, sida 1

tiden, och ännu färre i sin efterforskning komma till det resultat, att liksom barnen af sorflutna tidehvarf trodde på en krigarens ära, så tro barnen af det nuvarande på en arbetets. Arbetet har ställt sig i bredd med moJet, ihärdigheten i bredd med uppoffringen. Har verlden förlorat något derpå? Nej; bestämdt icke. Den bar vunnit och skall vinna ännu mera, i samma mån som begreppet om den ära, hvilken åtsoljer arbetet, hinner att blifva allt mera utveckladt, insedt och med allmännare värma omfattadt; när man, med andra ord, delar Gerhards äsigter af namnets ara: tycker; alt en hvar sjelf skall förtjena sitt, tycker, att det faller sig litet platt (för alt ej säga något ännu sämre) alt blott ärfva, d. v. s. hafva andra att tacka för sin ära. Hos den unge Gerhard äro nyssbemälte åsigter icke någon blott theori, ingen ofverläst utanlexa; de halva införlilvat sig med hela hans väsende, med allt hans görande och latande; kortligen: de hafva kos honom blifvit natur, utgora grundoch hufvuddraget i hans skaplynne. Sedan den gamle holmarskalken för honom, den fattige urmakaregesällen, upptäckt hans bord och att han vore berre till det stora fideikommisset Stjernehof, hvilket kunde sätta houom i tillfälle alt dlesva efter sill stando, skulle man väl tro, att hans inre menniska underginge någon lorvandling. Så är dock icke förhållandet. väl sluter han den gamle ädlingen, som dsorklarat honom, Gustaf Gerhard, för en ädelboren Lichton, med full rätighet att nyttja detta namn och familjens vapeno, väl, säge vi, sluter han honom till sitt bröst; väl emottager han af Ludvig Leichtons wun brodersnamnet; väl darrar he la hans kropp af rörelse; väl kastar han sig pa en stol; sätter händerna för ansigtet och ulbrister: cQDet är för mycketo: men ban går som en man segrande ur striden. När presten under vigselakten sakta tillhviskar bonom hans nya namn, hvilket den gamle bolfmarskalken förut alagt bonom att aicke glömma i brudstolen, utan låta hela verlden veta hvem han varo, höjer Gerbard på hufvudet med en äkta aristokrats hela stolthet och uttalar med tydlig rost: (åJag, Guslal Gerhard, tager dig, Gohilda Littzov, till min äkta hustru, att älska dig i nöd och lust, och till ett vardtecken gilver jag dig denna ring.e Det nya adeliga namnet kommer icke osver hans läppar, och när sedan den gamle friherren, dagen derpa, i samiljekonklaven, säger tll honom: aöu vill saledes ej kalla dig Lichton, ej upptaga dilt