Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1845, sida 1

de halva blifvit genoitiskurne. Efter, högra t nuters förlopp märkes på dem en doR, s aktig ulsvetining, som nod är (ble 7 51 0 vanjelig lukt; men dermed är V. forrullnelseprocessen håfd: potåterna hn enten naturliga särg, och man lassegf A ett lunnt, brunaktigt skal, som ula ÅH han borttagas. Denna betäckning är sorhindrar allt inträngande af skadliga vätskor i de köttiga delarne al frukten; älvensom allt smitlande af den friska substansen. Mycket skadade potäter mäste, enligt Hr V:s asigt, förblifva liggande uti den till olvanbemälta lemperatur upphettade ugnen i 24—28 minuter; mindre skadade åter blott i 18—22 minuter. Han säger sig vara fullt förvissad om, att de sjuka potäter, som blifvit behandlade på osvannämnda sätt; kunna, utan alt taga någon skada, bälla sig till nästa år; samt utan något mebn för helsan förtäras. Experimentet skall lått och billigt kunna företagas i hvilken bakugn som belst. I landtbruksföreningen i Bonn blef den 51:ste sistlidne Augusti nedsätt en kommitte för att undersoka verkan af denna method sor behandlingen af sjuka potåter. Den 5:dje derpa soljande September föredrog D:r Marquärdt utgängen af de anställda försöken, hvilkas resultater voro följande: Mycket skadade potäter blefvo under loppet af en ball timma utsatta för för en temperatur af 60—800 R. dock hade de blott utsvettat en hvit välska, utan att bilda den efter belgiska uppgifter låtifranshiljeliga svartbruna skorpan eller skalet. Potäterne sjelive liade genom detla behandlingssätt blilvit helt och hållet obrukbara, alldenstund sjukdomsämnet dragit sig in uti desamme. — Nodvändigheten al att shilja de sjuka jordsrukterna från de sriska och forvara dessa på ett torrt, luftigt ställe, blef vid osvanbemalte sammankomst askadligejordt genom ett enkelt försök, som en viss Hr Wolff anställt. llan hade nemligen inympat den sjukliga substansen på friska polåier och förvarat nagra af de på detta säll bebandlade jordlrukterne i 24 timmar i en källare; andra åter på samma sätt behandlade, hade ban lagt på elt torrt, luftigt ställe. Resultatet af detta sorsok blef, att då de för lultdraget utsatta potäterne blott visade en ringa grad af sorruttnelse, voro deremot de, som förvarats i hällaren, högst betydligt angripna. Härigenom hade Hr Wolll adagalagt så vål sjukdomens sormåga att smitta, som det skadliga uti att sor