Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1845, sida 2

GÖTEBORG. Det torde vara något hvar inom delta samhälle bekant, att Götbeborgs stads representanter vid 1844—45 ärs riksmöte icke, såsom annars i dylika fall brukligt varit, uppvaktade länets höfding vid hans ankomsl till riksdagen. Ester orsaken till detta förhållande behofver ingen, som under de sistsorslutna 46 månaderna läst vårt blad, lela. ått det imellertid skulle sorarga H:r grefven och landshöfsdingen, är för hvar och en, som känner hans lynne och anspråk , lätt att inse. Åanu mera lärer det dock hafva gått högbemälte Herr grelve till sinnes, att en al länets riksdagsmän, sullmakligen i Riksens Ständers härvarande lauekontor, Lars Rasmusson, handlade precist på samma sått, och det oaktadt 5 af de andra folkombuden från Götbeborgs och Bohus län ställde sig de gifna höggrelliga uppvaktningsorderne till borsam efterrättelse. Ett sådant beteende från en bondes sida kunde naturligtvis hvarken sorgätas, eller lemnas onäpst. Tillsälle, alt, på ett rätt estertryckligt sätt, bestralsa detta crimen lese auctorrta lis lärer imellertid icke halva erbjudit sig förr, än vid det vid såteriet Strom d. 24:de sistlidne September hällna landtbruksmöte; men da gick det också löst, och det på skarpen, som man plågar säga. bermed skall, såsom blifvit oss berättadt, halva salunda tillgatt: När egareu al Ström, II:r A. Oberdahl, som åt deltagarne i landtbruhsmötet välvilligt upplatit lokal och experimentalsålt, uti sitt bus, vid landtbruksmotets oppnande på eftermiddagen, för landsholdingen m. m. grefve C. G. Löwenhielm presenterade en del personer, hvilka, dels sasom medlemmar at Gotheborgs och Bohusläns konglilusballsningssållskap, dels annor unda, voro honom bekante, bom alven ordningen till f. d. riksdagsmannen Lars HRasmusson. kuappast hade dock detta namn kommit osver H:r Oterdahls läppar, sorran gretve LoWenlnelm i de mest häftiga ordalag började fara ut mot den honom soreställde personen, sorebrående honom hans mot den landshosdingliga hogheten vid riksmotet visade vanvordnad, yttrande att han aldrig ville se och ännu mindre vill tala med honom, srågande honom, huru han kunde drista att visa sig inför hans ogon o. s. v., samt slutande sin straflpredikan med krastustrycket: Stå nu der och skäms inför hela menigheten! — Lars Rasmusson, som aldrig kunnat föreställa sig, alt en så högt uppsatt person, som grelve Lovenhielm, kunde ull den grad glömma bade sin egen värdighet, ändamalet för sammankomsten och stället, der han befann sig, ville svara; men blef af sin vederdeloman med stark och besallande röst alagd att tiga, emedan det aldrig kunde salla Ilr grelven in alt vilja byta ord med en sädan varelse som Lars Rasmusson. Straxt derefter vände H:r grefven och landshösdingen Lars Rasmusson ryggen och gick in i ett annat rum, hvarilran sedan öfverstetojtnanten i armeen, friherre A. Åkerhjelm på Saltkallan, en stund derelter utkom och adresserade sig till Lars Rasmusson i de mest förolämpande ordalag — dels för den sidovordnad, som Lars Rasmusson skulle hafva visat mot grelve Löwenhielm och dels för de politiska åsigter, som Lars Rasmusson under det sistforslurna riksmötet ådagalagt sig hylla och förfäkta. Bland annat yttrade den högvälborne sriherren, att om alla representanter hyste sådane politiska tänkesätt som Lars Rasmusson och vore sådana uslingar? som han, så beklagade ban (frih. Akerhjelm) på det högsta säderneslandet. Såsom ett af skälen, till följd hvaraf Herr friherren trodde sig på olvanbemälle sitt kunna behandla Lars Rasmusson, uppgals, att han, srih. Åkerhjelm, vore en oberoende man. Härull svarade Lars Rasmusson, att han, eburu blott bonde, vore lika oberoende som sriberren, men att detta icke kunde komma honom att sorgäta hvarken hvad han vore skyldig sis sjelf, eller den krets, i hvilken han befann sig. lan undanbad sig blott, och det en gang för alla, alla tillmälen och invektiver från Herr friberrens