A2— VY— :a — ———— BL ERT RR A TU BB. Originalbibkiothek i den sköna litteraturen af utmärkta författare och författarionor inom såderneslandet; N:o 5: ETT NAMN, al Onkel Adam. Norrköping, Östlund Berling, 4845. Alter en roman af vär outtröttlige, snillrike ogenremalareo, och det en, som upptager ej mindre än 3352 sidor fint tryck! Det kan man verkligen kalla produktivitet. För 5 eller 4 ar sedan lag vär inhemska romanoch novell-litteratur (da man undantager Almqvists och Mellins produkter) nästan uteslutande i sruntimmershander, och uu halva vara forlattarionor redan fem, nya, manliga merltäslate: Metterbergh, Crusenstolpe, Palmblad, Arved sson och Zeipel. Utan att på något sätt vilja förringa de lyra sistnämndes litterära fortjenster, skulle vi, om ett täflingspris dessa Herrar emellan vore utsatt, utan tvekan tillerkänna C. K. Wetterbergh (Onkel Adam) detsamma, icke allenast för den friska kolorit och den natursanning, som nästan öfverallt räder i hans arbeten, utan äfven sor den djupa menniskokännedom, den upphojda verldsaskaduing och det interesse för ämnet, som uppenbarar sig i desamme. Man ser tydligt, att denne författare icke skrilver blott för alt ia en volym färdig, eller för det arlvode, som han har att förvänta af förläggaren, utan ban skrilver af ett inneboende behof att meddela sig, att gagna, att återgilva spegelbilderna al den mikrokosmos, som faller inom gränsen al hans uppfatiningslörmåga. Hvad hos denne skriftställare älven är så mycket att värdera, är den stränga sedlighet, som öfverallt rojer sig I hvad som flyter ur hans penna — icke en sedlighet i allongeperuk, eller stylkjortlar, med preceptorsmin och duenna-förmaningar, utan en sedlighet i en lätt, sladdrande, tält at lilvet sittande dragt, elädtig i sitt allvar och allvarlig i sin glädje, ledig och full af behag i sina rörelser, men alven, når omständigheterna så fordra, med en Junonisk hoghet i allt sitt väsende, som bjuder och får vördnad. På några sa kallade amoralkakoro bjuder Onkel Adam aldrig sina läsare; men ban vet det oaktadt, alt i sina reflexioner, i sjelfva sina hjeltars och hjeltinnors handlingar inlägga så mycken och så sund moral, att de, utan att trötta, astadkomma den asystade verkan: läsarens och läsarinnans förädling, väckandet hos dem alten djup känsla för det sköna, sanna, rätta och goda, i hvilken form och under hvilken gestalt de bär i jordlifvet framträda. llvilket som i deune skriltställares sednare arbeten är mest ösvervägande, hufvudet eller hjertat, är svart att afgöra. Uppfinningsförmågan, grupperingarne, det rika bildspråket tala till det förras; karaktersskildringarne, den i reflexionerna inlagda värman, syftniogen af det hela tala ull det sednares sordel. Oss tyckes det, som om bade bufvud och hjerta vore hos denne författare på det lyckligaste förenade, utan att det ena kunde sägas eminera på det andras bekostnad, såsom t. ex. hos von Braun, der hulvudet (nillet), eller bos Fredrika Bremer, der hjertat (känslan) utgör det olvervågande elementet. val skulle man möjligtvis kunna tycka, alt Onkel Adam stundom begar det hos sa manga författare och författarinnor gemensamma felet, alt i sina noveller och romaner infora alskilliga Personer, som gerna kunde vara derifran, utan au det hela derigenom nagonting sfrlorade; men då de fleste al hans belletridiska skrilter äro lendensprodukter, d. v. s. asysta att askådliggöra och forsinnliga en viss id, eti visst lidsmoment, en skiftning af de i IWardagslilvets virrvarr skarpare framträdande bulvudfärgerna; så kan man icke vara så rätt säker på, all de der abipersonernay så alldeles slumpvis lihkommit. I ea rik och väl ordnad blousterbukett skulle man t. ex. gerna, utan all dess skönhet derigenom synbart förringades, kunna berttaga en eller annan blomma; men då de äro der, fylla de dock sin plats, fägna ögat och bidraga i sin mån att gifva glans och omvexling af lag 1 A.. . pe 1