storien afvexlande sekelsringar, som sörkunna oss det religiösa ljusets starkare eller svagare ipflytande under olika tidehvarf. Menniskokulturen har fortsätt från oreda till till reda, från dunkelhet till klarbet, från isolering till allmänlighet. Fredsarbetet har börjats med strid, ty den rå kraften mäste tröttas innan intelligensens kunde vinna fältet. Stlriden begyntes mellan individerna, utvecklade sig småningom till en strid mellan olika samhällsklasser och olika folk, och har nu öfvergått från det personliga till en kamp mellan interessen och idceer. Det är interessena, som nu styra verlden, och det största af dem alla, det, som för närvarande är det öfvervägande, är penningens. Nå väll! äfven det är blott jen puppa för andra utvecklingar. Handeln lefver genom penningen, men handeln fordrar fred; allt. så är fred vär tids vigtigaste fråga. Handeln fordrar tillika frihet; alltså är friheten vår tids lösen, och ett ömsesidigt utbyte af varor sordrar också ett ömsesidigt utbyte af ideer, af interessen, af språk och vetenskaper. Pa delta sält följer det egentliga, det af Gud förut bestämda, blott: som en bisak med vära interessen, likasom liljorna på Kungsängen vid Upsala, främlingar för värt land, hafva följt med och afsigtslöst utsålts af en sråmmande har, som, då den der sodrade sina hästar med utfändskt hö, hade helt andra alsigter än att plantera blommor. Liksom dessa liljor springer kulturen upp i det materiella intressets spår, utan att vi ana, eller ens vilja det; men Gud har så velat, och fröet, oförstörbart genom sekler, har följt med på bjeltens härfårder så väl som med kopmannens varupackor. Detta har likvål hitintills gat långsamt — utbredningen har blott skett periodiskt och fläcktals; men vär tids upptnningar, ängkrasten, jernvägarne, de magnetiska telegralerna påskynda denna spridning i en oafbruten ström; folken blanda sig om hvarandra och tusende ider vexa upp, der de aldrig förut vuxit. Derföre är vår tid en fredens tid, att den gör allt för att sammangjuta och intet lör alt splittra. Denna sammangjulning visar sig i allt: i sträfvandena för vara uppfinningar, i vetenskapernas öfverlemnande at folket genom populära afbandlingar, 0. s. v. Det är tewligen klart, att vår tid protesterar emot all skrinläggning, allt hemlighets-makeri, och detta så väl i vetenskaplig, som i social mening. Dock må man icke sordenskull tro, att massan vill intränga i allt. Nej; massan intränger icke, utan det är de invigde, som gått ut bland folket och lemnat tempeldörrarne öppna, lärt ut sina mysterier och sjelfve afklädt sig sin fordna imponerande drägt. Adelsmannen är ej mera en harneskklädd riddare, som lelver al krig och bragder, utan en helt vanlig menniska, och vetenskapsmannen är ej längre en mästare i trolldom, utan blott en upplyst medborgare. Säluuda bar inom samhället soregatt en slags inlellektuel förändring, liksom stundom inom djurverlden en organisk. Man läser nemligen, att det finnes djur, som i sin första utveckling andas med gälar, men att småningom sria lungor utveckla sig och gälarna förvandlas till andra apparater. Det tyckes som om förhällandet vore detsamma förs adeln och alla dylika särskilda folkklusser i hänseende till menniskosamfundet: det fanns en tid, då folket andades och lelde genom sin adel, sin prestkast, sina privilegierade klasser, men småningom har del lärt sig alt andas med egna lungor, och den sordna apparaten behoss icke mera sasom sådan, fastän den qvarblilver och verkar i en annan rigtning. — Om man så vill säga, har allt blilvit prosa; men det vore kanske rättare att säsa, alt det poetiska elementet utbredt sig öfver e större tasla. Vår tid stär i sorhallande till den gamla ungefär som ett helt, stort obegränsadt landskap till en landskapsmålning: man njuter ej hälften så mycket af att betrakta den slora utsigt, naturen mälat, som det lilla kabineltsstycket, hvilket bar konsten att tacka för sin tillvaro; ty naturen är så vanlig och prosaisk, konsten deremot så ovanlig och roman22