de något alt besalla, dels emedan Lars Rasmusson icke vore honom, utan blott sina kommitienter, räkenskop för sina riksdagsmannahandlingar skyldig, och dels emedan han icke ansåg det rum, hvarest både han och H:r friherren befunno sig, vara rätta stället för yppandet af kif och tvist, hvarken i ett eller annat hänseende. — Så väl grefve Löwenbielms som friherre Kkerbjelms i bögsta måtto opassande beteende vid detta tillfälle lärer blandåden församlade mångden hafva väckt den djupaste ovilja och indignation. Också kunde ingenting i verlden vara naturligare, än att så skedde. Lars Rasmusson var, såsom ledamot af Götheborgs och Bohus läns kongl. Hushällningssällskap, sjelfskrilven att bevista det vid säteriet Ström hallna landtbruksmotet. Han var följakteliven icke der nägon obehörig person, bvilken de begge hogvälborne lierrarne på gruad deraf kunde taga sig friheten att ofversalla med olidigheter. Minst af allt kunde man vål förmoda, alt grefve Löwenbielm, såsom Hushållningssällskapets Ordförande , skulle så glömma sig, att ban begagnade en sällskapets sammankomst till medel för att revangera sig på en honom misshaglig person, hvilken på det stället icke bade det ringaste med honom obytt, och som på intet sätt gaf de högmögne herrarne någon anledning till att så bemöta bonom, som de gjorde. Alla kommentarier öfver så väl H:r gresvens och landsholdingens som friberre Åkerhjelms här ofvan omformälta beteenden anse vi para helt och hället ofverslödiga. De äro af det slaget, som kommenterar sig sjelft, och hvad som för öfrigt i thy fall skulle brista, äre vi fullt öfvertygade om skall af den opartiskt döinande och rättsinnige läsaren varda vederbörligen suppleradt. I sammanhang härmed torde förtjena nämnas, alt en al Gotheborgs stads representanter vid sistsorslutna riksmöte, II:r E. G. Lindström, hvilken, sasom sådan, uppfördes på listan ölver de personer, som skulle inbjudas till den middagsmallid, som H. M. Konungen d. Å:ste i förra manaden gaf Gotheborgs stads auktoriteter och korporationer, aldrig erholl någon kallelse att sig vid densamma infinna. Detta väckte slor tillsället en ganska sior uppmärksamhet, och det med så mycket mera skäl, som II. M. just vid ler straxt efter middagsmåltiden frågade ester Herr Lindström, med hvilken H. M. förut, så väl i bufvudstaden, som sedan i Götheborg, ofta samtalat. Såsom sorut blifvit nämndt var H:r L. äfven en af dem, som vid riksdagen icke uppvaktade II:r grefven och landshöfdingen. Skulle orsaken till att H:r Lindström icke erhöll någon inbjudning till den kungliga banketten möjligtvis böra sokas derutinnan? — Vi blott fråge — peke blott på bokstäfverna; må läsaren sedan sjels, bäst han tycker, slafva och lägsa i hop! .... H. M. Konuogen och sl. K. H. äårslurstenrins Gustaf, afreste från Christiania d. 1:ste ennes, kl. 1210 f. m., genom en otalig mängd nenniskor, som samlat sig på gatorna för att DR a a 1 a 2