Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1845, sida 1

—— Den är guld, som guld är värd, af Amedee Achard. Vid pass år 1515, påskdagen, trängde sig en stor mångd i nejden omkring Annuneiadan. Klockorna i Sevilla ringde af alla kralter, och man säg på gatorna en massa af menniskor af alla klasser bolja, hvilka alla voro sysselsatta med religiosa förenäåäl. tralanteriet förlorade dock intet dervid; hvarje manilla, som den lekande vinden lyttade, yppade en ögats låga, och tusen små fölter läto svärta sidenskor knoarra. I det ögonblick, då folket surrade likt en bisvärm utanför Annunciadan, denna kristliga bikupa, gniStrande af tusen eldar och fylld af vällukt och harmonier, möttes en riddare och en ung dam under kyrkans portal. . Ä Riddaren gick stolt med hatten på ena örat, manteln på axeln, den ena banden på svärdsastet och den andra smekande en stolt mustache, uppstruken på kastilianskt sätt; han var ensam, utan både stallinästare och page. Den unga damen åtföljdes af en gammal duenna, som, utan tvifvel, var den mest trånstötande figur, man kunde se mellan Cadix och Jaön. Duennan mumlade mellan de långa barberna af sin mossa, med näsan i bonboken. Då damen blef varse riddaren, ville hon ordna slöjan, som vinden hade tillbakakastat; men hon bar sig så illa åt, att hon alholjde ett hänryckande ansigte, som kunde väcka afund hos alla madonnor i Levilla. hiddaren stannade häpen, aftlog sin hatt, hvars plym sopade marken och bugade sig. — Om jag vore konung, — sade han, — skulle hi blifva drottning. Den unga damen rodnade som ett granatäple, och skyndade att nedrfälla slöjan, likväl ej fort nog alt ej riddaren hann varseblifva, att hennes ögon voro mildare än gazelleus och blixtrande som diamanten.