rängen, kunde ölverväldiga eskorten. Ilittills hade bergsboerne vanligen inskränkt sig till en vät riglad gevärseld. Då de imellertid erhållit en betydlig förstärkning från de rofiystne stammarne uli stora Tscbetschnaia, så stormade de nu in på den olyckliga kolonnen med blanka vapen. Kanhända hade blodshämden uppäggat dem till ett synnerligt raseri, ty dagen förut hade äfven de liditsvåra förluster, och för hvarje fallen kaukasier uppstå bans hämnare, som enligt urgammal sed icke få unna sig nagon ro, tills de genom en siendes död utkräft vedergallning för sin brors eller väns blod ; kanhända bidrog ännu långt mera åsynen af drar garne och vagnarne att hos dem tända stridsbegäret. Officerarne, som åatsöljde denna olyckliga kolonn, forsåkrade mig, alt fienderne aldrig tillförene visat ett så vildt raseri. De stormade uti täta skaror genom tiraljörernes leder in på kolonnen. Schamyl med sina Murider, som alltid bilda kärnan af hans här, ledde personligen angreppet. Två af våra bästa generaler, Wiktorow och Passek, dogo bjeltedöden, icke såsom general Fock några dagar tillförene under kulregnet, utan genomborrade af Kaukasiska svärd; äfven de togo del i det allmänna bandgemänget. beras lik blelvo qvar i skogarne. kanbånda lyckas det sramdeles, att för pengar få köpa dem af fienden, på det att de må kunna erhalla en hederlig begrafning i någon rysk fästning. När general klucke såg omojligheten att skydda konvopyen, gaf han en del af densamma till pris at fienden; äfven eu kanon gick förlorad. Kolonnen drog sig tåtare tillsamman, för att med mera kraft kunna bjuda fienden spetsen. En del af tiraljörerne foll vid denna rörelse i ett bakbäll, ty fienderna bade tagit till fånga några ryska trumpetare, hvilka de tvingade att blasa i det inre al skogen, så att vara tiraljorer, vilseförda genom dessa salska signaler, togo en origtig vågUti ett bedrosligt tillstånd uppnädde denna olyckliga kolonn Dargo igen; 1500 döde bade den lemnat qvar i skogarne. Fienderna bemähtigade sig många vagnar och öfver 500 lastade mulasnor och hästar. Väderleken var sortsarande ytterst ogynnsam, och vi bade nästan dagliga regnskurar, hvarigenom fienderna dock icke låto hindra sig att oupphörligt kringsvärma oss. bet aldra värsta var, att vi började lida brist på lilsmedel. Soldaterna erhöllo blott hallva rationer och kavallerihästarne såsom ock lastdjuren måste hålla till godo med gräs, enär hela förrådet af korn, som transporten från Andy skulle tillföra oss, fallit i siendernas bänder. Don 23 Juli lemnade vi Dargo och anträdde vår marsch genom Åksaidalen. Olsverallt stötte vi på nya barrikader, som ofta helt och hallet uppfyllde den tränga stigen emellan flodstranden och bergutsprången, och gåfvo vära tappra jågarbataljoner, som marscherade i spetsen sor kolonuen och bade att uthärda fiendens första salvor, mycket att skaffa. Når vi åter voro väl inkomna i bjertat af urskogen, blel striden utomordentligt het, och våra jägare mäste flera gånger erhalla forstärkniog, för att icke lullkomligt olvervaldigas genom fiendens öfvermakt. I samma skog, på venstra stranden al Aksai, hade General Grabbe, år 4842, lidit det bekanta nederlaget, och chefen för vår stab, general Trasskiu, måste här blifvit bestormad af vittra känslor, ty det var här hans tappre broder, öl