Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1845, sida 1

och icke till Babylon; jag vill derifrån hemta mig mina femtio... — Tusen Zechiner! — utropade den andlige förbittrad. Och han försvann. Jag kunde icke afhålla mig från att skratta åt detta sällsamma besök och fortfor alt inpäcka mina saker. Aflonen kom, mild och härlig såsom alla höstaftnar på medelhafskusten. En i viken framför Noli liggande stremastare väntade på god vind, för alt segla till Genua. Jag begaf mig ombord å densamma, åtföljd af en vän. Vi åtskiljdes under de hjertligaste omsamningar. Jag anförtrodde i hans vård mina farkoster och nät, min trädgård och mitt hus. Jag följde med ögonen båten, som förde honom tillbaka till Noli. Inemot kl. 10 på aftonen blåste upp en frisk landtvind. Ankar och segel hissades, och snart gungade jag på oppna hafvet. Jag lillstår, att jag med stor inre rörelse såg ljusen i min fäderneby småningom försvinna. Fyrbåken blänkte ännu på afsländ, plötsligen likasom sjönk den i vågorna, då drog jag en djup suck och en tår smög sig utför mina kinder. — Ja, Jigia, — fortfor Anton efter ett kort afbrott, — ja, jag bedyrar, i detta ögonblick trädde ålankan af din älskliga företeelse for min själ, och jag, kysste skapuläret, du gifvit mig. ter gjorde han ett litei uppehåll i sin berättelse, men fortfor sedan: — Andra morgonen foro vi in i bugten vid Genua. Det är mig en omöjlighet alt beskrifva, hvilket intryck skådespelet af den öfver den präktiga staden uppgående solen frambragte på mig. Sedan vi uppfyllt alla sundhetspolisens föreskrifter, seglade vi in i hamnen och lade oss der vid kajen. Glad som en eröfrare, hoppade jag från skeppet på kajen, och tog, med renseln på rrrggen och häppen i hand, min väg till ett värdshus, som jag redan kände, enär jag en gång förut med min far varit i Genua.