dernäringar, genom en jemn och billis sördelning blefve mindre tryckande; att de sjettrar, som nu hindra industriens naturliga och fria utveckling, blefve borttagna, samt alt de hjelpkållor, som landet ännu eger obegagnade, komme dess arbetande befolkning till godo. Den stora emassana, som nu trälar under ekonomiskt betryck, och som, oaktadt allt sitt släp och alla sina umbäranden, aldrig erfar någon förbättring i sin belägenhet, skulle då omsider se sina ansträngningar krönte med framgång, och en ljusning uppgå på deras lelnads dunkla horisont. Säge man hvad man vill, Så äro behofyet och nöden, i förening med okunnigheten, upphofvet till de flesta brott och laster, och mången skulle under lyckligare förhållanden ej förfalla deri, eller, för att slomma lilvets vedermödor, dränka sitt medvetande j bräuvin. Som nu dessa förbättringar bero af den ena statsmaktens ombildning, och frågan derom för närvarande står apå ingen punktla, såsom Wianterbladet säger, så måste man ställa resultatet af dess verksamhet till en kanske aflägsen tidpunkt iframtiden. Så länge egennyttan och vinningslystnaden låta bränvinsfloden strömma, och denna skadliga industri, nu, sedan de smärre bränvinspannorna småningom gått till hvila, betraktas. som ett Golconda, ur hvyars grufvor de större godsegarne ämna att osa guld och rikedom, och solket med sin magra kost derjemte är i saknad af alla andra förfriskningar, så länge är föga att hoppas sor nykterhetens framgang i värt land, och underligt är, al förhållandet ej år värre. Om vi antage, att ett ångbränneri tillverkar 4000 kannor bränvin iveckan och att detta qvantum är tillräckligt att bringa 40 fattiga familjer till tiggarstalven, så är det lätt att finna, hvilka olyckor en enda större bränvinstillverkare förmår åstadkomma. Med tankan fästad härpå skulle mången vältänkande godsegare baxna för alt fortsätta denna industri (hvilket älven minga gjort) och, om han är adelsman, ej vilja fläcka sin adeliga sköhl (om hvars renhet man stundom är så mån) med nödens tärar, som rinna osedda af verlden ; men ej af det öga, som i löndom ser. AU värt lattiga lands reela valutor skola gå till utlänningen för ladugårdsprodnkter, med hvilka de större egendomarne borde kunna förse landet, är ett faktum, som iillräckligt vittnar om det sorvända i vär landthushallning och den skadliga verkan, bränvinsbränningen äfven i detta afseendet ästadkommer. Af hvad hår ofvan blifvit sramställdt skulle det tyckas som om det ej vore förmycket begårdt om Sveriges Herreständ, behjertande allt det onda, som af bränvinsolverslödet är en följd, smäningom använde sina kapitaler till andra, lika vinstgisvande, men mera gagnande, företag. Vill man upprigtigt folkets väl, så bör man ock gora något derför, ty bade samhället och mensbligheten ega större ansprak på dem, som, kullolje al lormogenhetens och bördens soreträden, atnjuta större fördelar, hvilka de niedelbarligen af och genom folket erhållit, hvadan de till detsamma stå i en moralisk skuld, genom hvars gäldande medelst exempel och uppoffringar för det goda och nyttiga de böra vindicera sin rält al kallas herrar. Den ododlige Thorild säger: (Bröd du äter, men ej guld;