Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1845, sida 1

yJag saknar rätt mycket, att ej längre kunna halyva den äran besvara Er vänskap, men min far neykar bestämdt till vår förening emedan Er position vej motsvarar hans fordringar, och jag ser mig härvigenom försatt uti nödvändigheten att glömma Er. oJag hoppas derför Ni har den artigheten undvika omig. i annat fall skall söka undvika Er. vÅdjö.p — Du skulle då kunna skrifva så till honom? — Ja, utan att tycka. — Men ett sådant bref — återtog Ondine med sinesse — skulle ej uttrycka dina känslor, om du vore i mitt ställe. — Hvad betyder det, det skulle ändock vara enligt med förnuftet; ty hvad har du väl att hoppas? Att blifva Bellegardes maka? min far kan nu så mycket mindre tillata det, som han kastat ögonen (jag vet det bostämdt) på en adelsman, som tycker mycket om dig. — Baron Damerval de Liancourt? — Ja, just densamme. — Men han är ju horribest ful! — Han är enormt rik. Ondine gjorde en ganska tydlig grimace. — Jag förstår din afsky för denne man — återtog Markisinnan — Också har jag ej för afsigt all understödja detta giftermål. I denna punkt kan du räkna på mig. Men för Guds skull! lat ej lyckan, som tillbjudes dig, gå dig ur händerna, om det ej ligger uti ditt intresse, sa, jag sager dig det, ligger det uti de dinas. Skulle du ej kanna dig lycklig — fortfor hon uti en öfvertalande ton — all vara orsaken till deras upphöjelse, att öppna för dem den kungliga hand, som utdelar äreställen och tillar? Skulle du ej känna dig lycklig öfver deras erkänsla, och att tilldela dem nadebevisningar? Förmågan att kunna understödja sina anhöriga är ej den af verldens högsta goda? . Ö — Men ofta af så kort varaktighet, Juliette — sade Ondine i det hennes ansigtsdrag antogo ett dröm