Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1845, sida 1

— Förlåt mig, och med den vördnad jag är skyldig Er; men det är ett plaisanterie och dertill af aldrasämsta slaget. i i i ! , — Huru ni än inå finna det; miti vackra barn — aterlog konungen med en intagande ton — så uttrycker del åtminstone min upprigtigaste och redligäste förhoppning: — Tillåt mig älminstone hoppas — sade konungen sedan han på hundrade sätt förklarat sina känslor. — Hoppas ingenling, Sire, men glöm mig, det skall vara Er lält. — Också lätt, rättvise Gud! jag skulle lika gerna kunna glömma, all jag är Frankrikes konung. — Kriget; som Ni for emot Ligan, och Edra konungsliga pligter Ni har att uppfyila; skola snart förjaga mig ur Ert minne. — Aldrig, jag svär Er det! — svarade konungen med känsla, i det han fattade en ar hennes händer, den han förde till sina läppar. Ondine rodnade och rigtade på Henrik IV en förebråcnde blick. Snart steg hon upp; helsade kallt på konungen och lemnade honom. Begagnande sig af ett ögonblicks frihet, närmade sig Ondine Bellegarde, som hade lemnat Markisinnan de villars, och nu drommande stödde sig emot ett träd. — Uvarpå tänker Ni der? — frågade hon honom. Bellegarde beträktade henne med ett melankoliskt småleende. — — Jag vet det ej sjelf, men jag tror att jag är bedrösvad. — Hvarföre skulle Ni vara det? — Kanske emedan jag sett Er så munter. ..... — Sannt är, att jag skrattat af godt hjerta. — Är konungen så förnuftig? — I sanning, mycket förnultig. — Hvad har han då sagt Er? — Gissa. — Jag kan icke gissa.