Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1845, sida 1

ömadläne,) EFTER ETIENNE ENÄAULT. — Ah! hvilken köld! — afbröt konungen — skulle jag hafva sårat er uti förklaringen af mina känslor? Sådan var ej min mening. — Ni har icke sårat mig, Sire, jag borde utan alll tvifvel endast känna mig smickrad af den uppmärksamhet Ni visar mig, men ..... — Men! — Är det af nöden att tala upprigtigt? — Ah! ventre-saint-grist se der en upprigtighet som jag fruktar att afhöra. — Fruktar? Ni har icke destomindre namn för alt vara tapper. — Icke i kärlek — återtog konungen leende — se jag darrar inför Er. i — Lugna Er, jag ber Er, jag är ej mycket elak. Ä — Jag skall försöka. Hvad har Ni nu alt säga mig? — Sire, jag får upplysa Er, att milt hjerta ej mera tillhör mig sjelf. — Och ni säger, att ni ej är elak! — utropade konungen — Men det betyder ingenting! jag är ej den, som så lätt förtvislar: och Er eröiring är ej så litet värd, alt man viker för det första hindret. — Det är emedlertid just detta jag ber Er göra. — Delta är den enda er bön, som jag ej kan hörsamma. — Jag tillstår för Er öppet, att Ni ingenting skall vinna derpå. — Jag skall åtminstone vinna så mycket att älska Er, oaktadt Er hårdhet. Nej — återtog han liligt — fordra af mig allt. som är mig möjligt att bevilja. Är det en grace, som Ni åstundar? År det en heder, en värdighet för Er eller någon af Er familj? Ni kan ej önska Er något, som stär i ) Se N:o 214.