Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1845, sida 1

middagstiagqen anlände, gaf han Benita del af den olyckliga nyheten. Generalens kärlek till Benita var i sin första häftiga period, då hvarje hinder åstadkommer förtvidan, och derför skref han till nunnan: Ni måste följa mig; eljest äro vi städse förlorade för hvarandra. Jag känner ett sätt, huru ni skall komma ur klostret, och jag vill göra alt, för alt underlätta er siykl. Donna Benita svarade såsom man kan vänta sig af en ung, si: ätt spanska: ag vågar milt lif för alt följa er. Menp — tillade hon — pyfönstren äro försedda med jerngaller, och jag förmår ej att sönderbryta dem. I annat fall skulle jag lätt kunna utkomma genom fönstret straxt invid den lilla porten, ty der är lägst till jorden. yVar i detta afseende utan all fruklan;y — svarade Colbert tillbaka — obegif er en halftimme efter midnatten till det nämnda fönstret; gallerverket skall salla för edra steg. Do Colbert efterskickade en smed, hvilken dels genom hotelser, dels genom löftet om en rik belöning lät beveka sig att vid midnattstiden, då allt blifvit tyst i staden, Dorttaga det förhindrande gallret. Han förklarade smeden bestämdt och oryggligt, alt om denne lät undsalla sig ett enda ord om saken, skulle en hastig och säker död blifva straffet för hans bristande tystlåtenhet, ett straff, som generalen i en eröfrad stad bade lätt alt verkställa. Smeden sörband sig darrande attes röra silt bästa, bekom straxt hälften år den u fästade penningbelöningen, och utförde i den tysta midn: iutistimmen lyckligt och skickligt sill maktpåligg ande uppdrag Den soldat, som vid klockan half elt skulle hafva sin post vid klostermuren, erhöll af generalen en hemlig befallning att icke anropa någon, hvem helst det måtte vara. — Klockan tolf stod Colbert inhöljd i sin vida kappa ungefär hundra alnar från klosterporten. Med en älskares hela otålighet väntade han det ögonblick, då ponna Benita skulle visa sig i den ljusa natten.