En blick på vår tids SKrå-andaa(sSkrå-arn d aa och avår tide — huru högst illa passa ej dessa begge begrepp lillsammans, och dock gifves det enstaka fall då de, i trots af all sin heterogenitet, lyckas vilja gå vid sidan af hvarandra. Denna förening är dock blott skenbar; ty ett tidsmedvetande, hvars lösen och asträfvan är frihet, kan icke i sig upptaga och med sitt väsende förena begreppet al ett onaturligt tvång, en inkräktning på de medfödda och förnuftsenliga rättigheternas fridlysla område. Skrä-ordning och skrå-tvång, der de ännu qvarstå och söka göra sin förmenta rätt gällande, äro endast gengångare från de tider, då man i menniskoslägtets fordelning i vissa kaster, klasser, gillen och korporationer trodde sig finna en borgen för dess framåtskridande och välstånd. benna af egennyttan uppfunna, af vanan helgade, af de enskilla interessena kraltigt understödda id bar förnuftet för längesedan förkastat, på samma gång som de statsborgerliga förhållandena under tidens lopp onsgestaltat sig, och nya institutioner intagit de föräldrades rum. Under mer än ett hallt ärhundrade bar upplysningen, under frihetens trefargade banr, legat i en oupphörlig och brinnande strid med privilegierna och Wretrådesrätligheterna, och de hafva älven, så småningom, den ena efter den andra, fått gilva vika för den ständigt framåtskridande intelligensens oemotståndliga kraft. Ännu ett årbundrade till — och de skola vara spårlöst försvunne från jorden, åtminstone i de länder, som besträlas af civilisationens sol och befuktas af den äkta kristliga kärlekens llermonsdagg. Men vår nu utgången af striden mellan det fria och det ofria, mellan upplysning och råhet, mellan ljus och mörker ovillkorligen måste blifva sidan och icke annorlunda; är det icke då förnuftsvidrigt, menniskan ovärdigt, att sätta sig emot en makt, den man dock icke mäktar omotstå — en makt, i hvars spår frihet, välsignelse och lycka uppvexa?.... Man säger sig bekänna en lära, hvars ena hufvudbudord lyder: Iska din nästa såsom dig sjelsfös och man drager dock icke i betänkande, att, i likhet med den förste mördaren, fråga: as kahl jag taga vara på min broder? Man berömmer sig af alt vara de tiberala grundsatserna tillgifven; man fordrar med fullkomlig rätt, att Adeln skall afsäga sig alla sina ärfda företrädesrättigheter; man uppför stora och kostsamma byggnader för brottslingarne; man ger rika gåsvor till råddnings-anstalter för vilseförda och vanvärdade barn 0. s. v. — men icke desto mindre drager man ej i betänkande, ält, på grund af föråldrade, tidsoch förnuftsvidriga lagar, förneka lusendetals af sina medborgare, att, redligen och med deras eqna himders arbete, förtjena lifsuppehälle åt sig och anhöriga; ja, man går ännu längre: man släpar dem inför domstokarne, man beröfvar dem deras lilla, med svett och möda förvärfvade egendom, man låter kasta dem i fängelse, och, till råga på allt, söker att omhvärsva dem med en här af spioner .... Är detta konseqvent, är det rätt, är det I ristligt handladt? — Kan ett slikt beteende försvaras inför förnuftets tribunal, inför det egna medvetandets domstol, inför Honom, som sagt hasver: oyIsker hvarandra inbördesv? — Nej: omöjligt. Redan den bok, som i barnaåren säites i våra händer för att i vära unga hjertan in. planta religionens och meaniskokärlekens höga är inna fom orh fB;;gHonnACLIAAA.A .