Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1845, sida 2

D —— —— —— — —— hvilar tystnaden, som herrskar här, tryckande uppå mig; jag är ieke passande att sörsmäkta inom desså murar. Förlåt, min herre, alt jag berättar dessa saker, som allenast kunna synas af föga vigt för en mULLler krigare. Men hvad skall jag göra? Mitt bjerta är så fullt, då jag nedskrifver dessa bedröfliga känslor, dem jag heldre porde undertrycka. Dock bör jag ej sluta detta bref utan alt gifva er en förklaring, den jag är skyldig min egen ära. Då jag första gången såg er vid fönstret, varseblef ni visst, alt jag förrådde någon öfverraskning. Jag hade rån miradoret sett er intäga i staden, och jag trodde mig igenkänna en person den jag fordom ofta träffade hos min onkel, som är kanonikus vid Metropolitankyrkan i Toledo. Då jag såg eder så nära mig, kunde jag icke dölja en liten rörelse, Som — jag mäste tillstå det — mindre hade sin grund i förvåning än i glädje. Sedan har jag insett, alt jag tagil fel, men jag åängrar det icke. Min far, som dog i fransk ljenst, skildrade mig fransmännen som så goda, känsliga, högsinnade, att jag från min första barndom närt tycke för delta folk. Man kan sällan emotstå det första intrycket; och barndomsintrycket i milt bröst har nu — jag bör icke förneka sanningen — blifvit dubbelt djupare än förr. Farväl, min herre! Låtom oss ej tala om kärlek, ty klostermurarue åtskilja vara öden, men var förvissad, alt ni aldrig glömmes af Donna Benita Perez dAguilar. Penaranda de Bracamonte, i klostret de las Augustinas, d. 12 Dec. 1808. (Fortsättes.) En bomare skröt för en ung skönhet af, sina mjuka och lena händer; flickan sade: osag måste lilllstå att min Herres händer äro lena, bvilket förmodeligen kommer deraf att man lärer smörja dem som ostast. — ——