Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1845, sida 2

Skall ålminstone till någon del blifva uppfylld, ty af ert bref finner jag, alt ert hjerta är ädelt och medlidsamt. Jag är sjutton år gammal och heter Donna Benita Perez dAguilar. Min far, officer vid spanska marinen, föll i fransk tjenst i slaget vid Abukir; han efterlemnade en ung, fallig enka med trenne oförsörjda barn. Min stackars moder kämpade med mod och resignation emot olyckorna, som nästan öfverstego hennes krafter, men hon bragte det ändå, trots sorg och bekymmer, så vidt, alt hon kunde behålla oss hos sig samt uppfostra oss. Jag är den äldsta, och då jag märkte, att min mors svåra ställning ej förbättrades, sade jag till mig sjelt : yNär Jag bi fvil något slörre, vill Jag lemna min mors hus, på det hennes börda må förminskas och mina syskons uppfostran må blifva lättare att fullgöra. — En flicka utan förmögenhet har svårt all komma fram i verlden; derför beslöt jag att gå i kloster. Jag ångrar ej detta steg, men jag trodde i sanning alt jag skulle lättare kunna vänja mig vid det ltäkiga klosterlikvel. Min Gud! hvarför gör du mig billrare det kall, jag valde? Öfvergif icke din tjenarinna, men stall henne bi; ty vägen hon vandrar, är tung — — Jag har nu tillbragt elt är i augustinerklostret och mitt noviciat är snart till ända; jag skall snart aflägga löftet, och ej ulan fruklan kan jag tänka mig det ögonblick, då jag midt i choret, framför priorinnan och stadens andlige, och i närvarog af Salamancas biskop, skall välja emellan en verld, full af dragningskraft, och en kyrklig ensamhets djupa frid. Jag står emellan Nå sidenkuddar; på den ena ligger hårduksklådningen och en Christusbild, på den andra ligg: verldslig ra smycken, den jungfrulig a blomsterkransen, klenoder, kostbara stenar, en bröllapsskrud och en ung flickas hela högtidsdrägt: 0, när jag föreställer mig denna stund, vill jag svimna! skall jag löraktadoch tadlad lersändå till min mar? Nej — nej — jag vill det icke. Och ändå