Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1845, sida 2

på det andeliga samvetstvånget och foljderna deraf. Hade kristendomen fritt fått utveckla sig, sådan, som dess gudomlige slistare predikat den, med ord och gerning, utan menskliga, egentlisen blott formella tillsatser, så bade aldrig de afskyvärdheter egt rum, som nu verkställts i religionens namn, aldrig en droppa blod, aldrig ett bål brunnit, som man sade till ära för barmherlighetens, kärlekens Gud, och istället för, att, än i denna stund, adet är mellan ljuset och mörkret en stride och förföljelsen och sanatismen höja silt svärd mot sanningens kämpar, hade troligen dess klara ljus redan längesedan belyst den herde och ett fårahus. Så äfven i politiskt bänseende. Hade naturens lagar dervid obebindradt sätt berrska, hade ej vissa individer fått tillskansa sig väldet och kringärda sig med andra privilegierade individer, som tyckt sig vara af ett helt anpat ämne än andra menniskor, då dock alla af naturen äro lika, så bade man ej kännt tyranner och slafvar, och alla strider, som nu, tillfölje deraf sönderslitit verlden, hade ej behöft stridas, utan allt gå sin jemna, fredliga gång mot utvecklingen till sullkomning. så är det uti allt. Det rätta skall väl en gång segra; ty intet kan ändra Guds afsigler, intet hindra fullbordan af hans allsmäktiga vilja i det stora hela; hvar och en, som försöker det, skadar endast sig sjelf, och edet onda soma ban velat kommer öfver hans lufvud tillbaka a; men huru mycken tid, huru mycken strid, huru många offer kostar det ej, innan det kommer så längt, då det deremot, om allt fått gå sin naturliga gång, utvecklat sig af sig sjelf. Men bvad som är skedt, det är skedt, det kan ej vidare ändras, endast af den allsmäktiga handen ledas till ett godt slut; så mycket borde man dock halva lär! deraf, att man ej, med vett och vilja, skadar sig sjelf, och det sker likväl, om man i industrielt hänseende lägger band på utvecklingen, d. å. vill skydda och leda den, drilbusmässigt frambringa, eller rättare, framtvinga den. Den naturliga följden blir, alt, så snart en sådan industri kommer i beröring med statens lifsluft, med den fria tällan, hvilket är oundvikligt med en sak, som måste ut på industriens allmänna torg, så vissnar den äfven och faller af, som en drifhusplanta på fria fältet. Se der våra sabrikers, vår industries historia från Ahlströmmers, från äldsta till nyaste tider. Nur har man ej med privilegier kringskansat vår jernhandtering! Hvad har blilvit följden deraf! — Att vårt jern, med få undantag, oaktadt rudimaterien är den bästa i verlden, snart anses för det sämsta och, med de jättesteg, som i denna näringsgren göras i utlandet: Tyskland, Frankrike, England, Ryssland, Nord-Amerika — allt länder till hvilka fordom den största skeppning egt rum — knappt finner någon alsättning mer. Och det är ända en naturlig näringsgren för Sverige, som den egentliga sabriksnäringen, af brist på inhemska rudimaterier, ej är. Så mycket nödvändigare hade det varit att, genom kontrakt med naturliga, gamla fabriksländer, sätta Sverige i stånd alt tälla med dem, och derigenom bygga fabriksväsendet, om man ville införa det, på en sjelsständig, solid grund, utan alt behöfva stödja det med prohibitiv-systemets opålitliga stötlepinnar. Deras opälitlighet visar sig i denna stund, genom missnöjet i Norrköping. De äro också egentligen intet skydd, intet stöd, utan ett hinder. Man bar nämligen inbillat sig, att man, bakom dem, kunnat röra sig säkert, som bakom bröstvärnet på en fästning och, tillfölje deraf, utan att fråga efter den öfriga verldsmarknaden, rangerat sig efter godtycke, bygt sina kostbara fabrikshus, inrättat sig furstligt, sörjt i första rummet för sin beqvämlighet, bestämt sina arbetsloner och priser efter behag, levererat en vara sådan den blifvit o. s. v., utan att besinna, att spekulationen ändå har tusen utvägar att underminera och spränga i luften alla dessa probibitivoch skyddstulls-fästen, utvägar så mycket farligare, som de gå obemärkta, i mörker och tysthet. Så har det äfven gått med sabriksväsendet hos oss. Under det våra fabrikörer i sin fåviskhet. hushållat nå