Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1845, sida 1

— —— sig med be slutsamhet emot Condottieren. Hans öde tycktes oåterkalleligen vara afgjordt, men Ceeco beordrade sill folk alt icke döda honom, emedan han tänkte att behålla honom såsom en dyrbar gisslan. Vid den förfärliga kamp, som nu följde, såg Malvezzio Sig som hastigast tillbaka och bemärkte, att slyktingarne hade ilat derifrån, men lenmat dörren öppen efter sig. När han upptäckte detta, vände han sig om i en blink och ilade ut genom dörren, innan någon komsig före alt förfölja honom och slog den i lås efter sig. Utom sig af raseri, befalte Cecco att slå upp dörren, men detta var ett svärt arbete; och innan det blifvit verkställdt, skulle flyktingarne med säkerhet hafva undkommit. Cecco öfverlemnade derför detta bestyr ät Ronco och några andra och skyndade med panstero derifrån, för att anställa efterspaningar i trädgården, enär han trodde; att löngången der måste hafva sin öppning. Under tiden upphann Malvezvrvio grelvinnan, och hennes följe i samma ögonblick, då de höllo på alt utträda ur longängen. Några minuter voro dem nog för att hinna till löfsalen, der ryttarne voro gömde, och straxt derefter sall erefvinnan till häst; barnen och deras vårdarinna voro anförtrodde åt elt par af ryttarne, Malvezrio sjelf. tog den yngsta flickan på sin arm. Knappt voro dessa anardiiinå sar gjorde, förrän Cecco del Örso visade sig i spetsen för sina krigare. De sågo straxt fly klingarne och skickade efter dem några pilar, af hvilka en sårade Malvezzio i högra handen; men trots smärtan släppte han dock icke sin börda ur händerna: — Hvarlhän bär det; Madame? — frågade han. . . — Till citadellet, till citadellet ! — sade hon. AfStåndet emellan palatset och citadellet tillryggalagdes så fort hästarde orkade springa. De kring ciladellet lägrade insurgenterna, till största delel försänkle i sölnnens armar; kommo sig icke före