I ———— —-—— om Påtagligt synes vara, att undermåtlet af den kroppsarbetande menighetens arbetsledighet och lelnadsnjutning kommer att uppbringas till ett naturligt sorhallande förmedelst rättsenlig nedtryckning af herrskapets öfvermått, och hyarpi bida parterna i högsta mening skola vinna. Men om nu den både upplyste och ädelsinnade herremannen inser allt detta och i sitt hjerta brinner af längtan efter en båttre menskliga sakernas ordning — huru vill dock den enshilte slå sig ur ringen, eller sätta sig mot den allmänna strömmen, hvilken dränker eller bortspolar honom? Den enskildes beroende af allmänna bruket utgör ju ett af Försynens wmäktigaste uppsostringsmedel till det goda; men menniskan sjelf har genom allmänblisna missbruk förvandlat detta individens beroende till hässtäng för älven det ondas framfart. Så se vi ju herremän af en veklig uppfostran vara sötsatla ur stånd, att, oaktadt god vilja, hunna antaga den grad af arbetsamhet och lelnadsenkelhet, som de till principen gilla, men hvars iaktlagande för egen del innebär samma svårighet, som bränvinets bortläggande för den enerverade suparen, hvilken känner sig verkligt sjuk, den dag han saknar sin vanliga stimulus. Så se vi herrskaper upprigtigt älska, jemte larlig enkelbet i konsumtionslifvet, äfven ädel lyftning i umgängeslifvets ton, sysselsättningar och nöjen; men, intilldess allmän-andan hinner upplriskas och förädlas af den gångse tonen och sedvänjor, medoch neddragne i ett andefattigt ceremonilif uti dyrt: inrättade bostäder, hvarest de osverslodigt talrika, men oftast själlösa nöjena kryddas och göras njutbara genom kostsamma och öfverförfinade sinnesretningar. Så se vi än vidare herrskaper, som med sann godhet omfatta och bemöta sina tjenare och arbetare och uppriktigt nitälska för sramgång ul vår lids så vackert och hoppfullt mer och mer lramträdande silantropiska sträfvande, uttryckt i fromma stiltelser ai många slag, och likväl på samma gång, till solje af allmänna brukets inflytande, deltaga i högst fordersliga och demoraliserande solk-plägerier. Fyllnaden af de, åtminstone i föreställningen till naturligt bebof utvecklade, dyra lesnadsvanorna samt betäckningen af räntorna å de under ett onaturligt utsträckt kreditoch vingleri-system åsamkade skulderna fordra en så stor behallning af herremannens inkomster för hans egen del, att, för dennas ernående, herremannamaklen öfver de beroende arbelarne mäste missbrukas och arbelarnes afloning nedpressas till en för dessa