husmodren hafva behösligt snygga kyrkokläder, men bland barnen så gemensamma kyrkokläder gå i lån, osta i sambruk med föräldrarne, som då tura om med barnen att vara borta srån kyrkan. Ofta är, när lefnadstorstigheten hunnit en rätt bög grad, äfven likgiltighet för den eljest bland de fattige företrädesvis kära kyrkan helt naturlig; ty den alltför stora bristen på lefnadsglädje förorsakar äfven bristande behof att tacka Gud; och att bedja honom, dertill fattas ofta from förtrostan, hvilken känsla blilvit förqväfd genom den bittra erfarenheten af medmenniskors känslolösa obarmhertighet. ben naturliga sinnesstämningen hos den djupt torftiga samt ofta derjemte djupt råa menniskan är afund och bitterhet, hvarur oftast utvecklas låttjesullt ögontjeneri, samvelslos oärlighet och vanvettigt rusbegär. alt nu herrskapsklassens underhaltighet i ararbete och osverdådighet i konsumtion till hög grad ansvara för allt detta samhällsonda, det bör vara klart för hvar och en, som med uppriktig menniskokärlek i hjertat och fördomsfrihet i förståadet allvarligt begrundar alla här förut antydda förhållanden. Om ock herrskapets missbruk med deraf uppkommande, ej blott för det undertryckta arbetsfolket, utan älven i djupaste mening för herrskaperne sjelfva tryckande och förnedrande olyckor, ingalunda må framkalla bitterhet och hån, såsom varande i alla hänseenden och städse oådell och skadligt, så måste dock hos hvar och en vaksam, samvetsöm menniska, utom delaktighet i ansvaret för det allmänna verldsförderfyet, hyaraf både man sjelf och andra pressas och qväljes, uppväckas ädel sorg, d. ä. icke ett vanmägtigt kånslo-pjunk, utan en sorg, som är efter Guds sinne, hvilken verkar en bättring till salighet, som man icke ångrar. Men hyaruti skall då denna bättring bestå? Hvar och huru skall mon finna en allmänt genomgripande, djupgående och varaktig hjelp för detta tidens här ofvan framställda onda? Svaren på dessa frågor äro redan antydda, men må här upprepas och närmare bestämmas. Den inre bjelpen, eller grundvalen för menniskornas välfärd är blott en och innefattas i Försoningen med Bibeln, om hvilken den lleliges ord så lyda: aDen, som gör min haders vilja som är i himmelen, han varder förnimmande om denna läran är af Gudi. a Denna högvigtiga del af ämnet måste dock här vördnadsfullt förbigås. Den yttre bjelpen åter är mångahanda, men den förnämsta ligger otvilvelaktigt i Ståndscirkulationens verkliggörande, om hyilken tvenne af Sveriges mest upplyste och lärde män kafva yttrat, den ene: att SlÄåndskirkulationen innefattar ett af tidens högsta syften; den andre åter: att Åen är ctt gifvet tidens behtof!; och om hvilken en annan silososiskt bildad och för mensklighetens vål varmhjertad man haft det yttrande, att aståndscirkulationens våsende är förnuftig subordination, ej något kastvåsende; den hr mensklighetens lif och skall föra staten till spetsen af välstånd och förnuflighet. bringa den till dess högsta förådlinga — korteligen: alt aståndscirkulationsideen är mödvändig för individens och statens förnuftiga andamål. o För att dessa begrepp skola blifva allmänt rådande, erfordras för det första en allmänt spridd, uppriktig ödmjukhet i menniskornas sinnesstäm——— — —— —— —