ur verlden, och denne föll natten till den 31 Rars 1578 för tvenne at Antonio lejde banditer. Snart utpekade allmänna rösten Antonio och prinssessan as Eboli såsom anstistare till mordet å EScovado. Man erinrade sig de bitande stickord och de hotelser Escovado låtit undsalla sig mot dem begge. En vågade tala till konungen om det förhållande, i hvilket ministern stod till prinsessan; och denne dierfve var Escovados son. Från det ögonblick gaf sig hofvets hat mot gunstlingen luft uti hvarjehanda tillvitelser. Konungen upptog med köld dessa anklagelser, och lålsade sig alls icke fästa något afseende vid desamma; i silt förhållande till Antonio blef han för hosvets ögon sig oförändradt lik, densamme han alltid varit. Men bevisen på tjenarens otrohet lågo i hans händer; han insåg, att han, Ull trots af sin menniskokännedom, på det trolösaste blifvit bedragen och förrådd. Han öfverlemnade nu åt Kastiliens stora Råd de mot Antonio rigtade, skriftliga anklagelserna och alvisade icke mera Mattheo Vasques, då denne erbjöd sig all leda i bevis, att mordet å Escovado blifvit begånget på Antonios anstiftan. (Fortsättes)