Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1845, sida 2

alt, med den KonstitutioneHes samtycke, göra dem till Statsråd; ty då bette det genast, att det gamla favoritsystemet lefde upp igen, och att vi i detia fall vkommit ur askan i elden.9 Ett bevis härpå har den Konsiitationelle sifvit oss i samma nummer, i hvilket den nu diskuterade artikeln om oropularitet och Ånseende blifvit införd. Red. af d. k. klandrar nemligen derstådes på det allrahögsta en för kort tid sedan skedd utnämning, nemligen generaldirektörens ölver rikets fängelser och arbetsinrättningar, II1r E. von Troils, utnämning till chef för Westerbottens sältjägarekorps. Herr Troil bar under loppet al slere år oppet visat sig vara de liberala åsigterna tillgifven och desföre af de konservativa tidningarne fött uppbära alla de tillvitelser, som de i så rikt mått vetat bestå de s. k. onalionens mån o Hr Troil har, så vidt vi vele, icke på den sednare tiden förändrat siua tinkesätt, och det oaktadt erhöll han K. Å:tsförordnande att intaga den efter generaldircktoren O Lerijn ledigblisna maklipåliggande ordlörandeplalsen i sangstyrelsen. Detta var ju från Regeringens sida en koncession åt de srisinnade, som i IIr Trou räknat en af sina lornämsta kämpar i diskussionerna på Riddarhuset. Litom oss bu antaga, alt Konungen skulle vilja gå ännu elt steg längre genom att sramdeles inkalla Herr Troil till ledamot i sin konselj, såsom chef för landtsorsvarsdeparlementet; huru shulle han kunna göra det, då lagen soreskrilver, att detta chessbap kan innehafvas endast al en generalsperson. Muste icke Herr T. seledes, i händelse en befordran, sidan som den de osvannämnda, lage i konungens plan, först passera graderna, på det man icke om honom, som om si mangen annan, skulle kunna påista att ban ahoppat in genom hajutsönstren? — Det är icke så längesedan, alt vi uti en af de konservativa tidningarne si Minerva, om vi rätt erinre oss) läste en bitter anmärkning olver tiv Wera, som från brukspulpeten ett-tu-tre blisvit förliyttad till Konungens rådsbord; och nu kommer en aliberalo tidning och gör skarpa anmärkningar öfver en befordran, som mahanda just egt rum för att bilda en mellanlänk mellan den davarande majoren och den blilfvande departemenischefen! Det är i sanning en bra konstig verld, vi lefva uti, och ännu konstigare de mennishor, som i verldene lefyva.n Ännu ett ord innan vi sluta denna uppsats, som blifvit längre än vi i början formodade: Den konstitulionelle må icke föreställa sis, att hvad vi här ofvan hafva yttrat är ämnadt till försvar för Regeringen annorlunda än så, som vi skulle hafva försvarat hvar och en, hvilken, lika orättvist sour hon nu, blifsit al en vederdeloman anfallen. Vi ärna lika Het som den konstitulionelle blunda for hennes fel; men vi anse, alt paminnelserna, varningarne och tillråtlavisninarne icke böra andas bat, utan råttskansla; icke dibteras af den stormande lidelsen, utan al den lugna öfverläggningen. Visar sis den konslitutionelle för framtiden vilja hylla samma äsigter — vålan! han skall i denna tidning sinna en trogen vän och förbundsbroder. Visar han sig äter vilja sramdeles sortlara på samma sålt, som hitintills — nå väl! da har han en motstandare mera; men en ärlig, rakt på saken gående motslandare, som inga sarkasmer, inga pampsletiartade uppsatser, intet han, intet grin lorma alväpna. Öga mot oga, bröst mot bröst skola vi