Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1845, sida 2

pFölj dina tycken och haf dina nöjenp, — sade Lucile — ojag vet all hämnas oc h jag har längesedan hämnats. Då du i andra qvinnors famn har glömt mig, har jag i Gretvens famn glöml dig. Vedergällningsrätten har straffat dig. Dessa olyckliga ord yttrade Lucile, och de inkastade i mill hjerta en eldbrand, hvilken oupphörligt spridde hatets och bämndlystnadens lågor omkring sig. Jag svor min husbonde den bitiraste siendskap. I åtta långa år närde jag inom mig detta glödande agg, utan att yppa det för någon. oTilllsallet kommer slutligen att följa den manande hämdens budo. — tänkte jag. Tilllället kom, och jag försummade det icke. — Underrattelsen om Eronprinsen Carl Augusts död hade i de första dagarne at Juni månad 18 310 hunnit till Stockholm. benna underrättelse väckte den djupaste och allmännaste sorg bland de lägre klasserne, hvilka i den vänlige, nedlåtande och. för rättvisa kände Prins Carl Åugust trodde sig hafva haft elt kraftigt skydd emot de högre klassernes ölvermakt. De förre ansågo sig följaktligen hafva gjort en oersälllig förlust, och denna förlust ansågo de förorsakad af några få högt uppsalta personer med dåvarande Riksmarskalken Grefve Fersen till hufvudman. Jag var af samma tanke och förmodade mig hafva någon anledning dertill. Jag hade — ty ännu befann jag mig qvar i Grefvens tjenst — understundom varit viltne till — efier hvad mig tycktes — hemliga rådplägningar och öwerläggningar i Grefvens hus. Öfta hade jag vid dessa sammankomster selt Grefvinnan h. Baron K. samt andre, på hvilka man fästade misstanken att hafva vållat den älskade Prinsens död eller att åtminstone vara medvetande om brottet. bå krogar och dylika samlingsställen för hufvudstadens pöbel, erfor jag snart huru oviljan och förpannesserne allt mer och mer tilltogo emot Axel von