Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1845, sida 1

——— ————————7— — svarslösa Lucile, och i anledning af detta löfte hade han antagit Lucile till sömmerska i modrens ställe samt bemötte flickan med en nästan faderlig godhet. a En dag, några månader efter vår ankomst till Sverige, inkallade mig Grefven i silt kabinett och tilltalade mig så: vMin kära Erik, tycker ni om den unga Lucile2?) oRått mycket, herr Gresvep. svarade jag rodnande, ty Lucile benagade mig verkligen rätt mycket. vIlon är nitton är, ni är Ju tjugesex eller tjugesju, vill jag minnas. Det kunde passa sig, eller hvad synes er sjell? 2 Jag teg, ty jag visste i början icke hvad jag skulle genmäla på denna oförmodade framstöllning. yJag är skyldig att ansvara för Luciles framtido, fortfor Grefven. Jag önskar flickan lör sådan orsak en hederlig och god man, och jag tycker just, min kära Erik, att ni vore den rätte. Alt Lucile icke är er alldeles obevågen, det har jag hört sägas. Hvad utkomsten beträffar, skulle jag nog sörja derför. Nå väl, Erik, hvad har ni att svara? Jag bugade mig djupt och tackade för Grefvens nådiga välvilja, men utbad mig nagra dagars betänkningstid. Gresven beviljade mig fjorton dagar. Han sade, att han redan at Lucile nämnt några ord i ämnet, och att hon ej tycktes vara emot giltermålet. Jag utgick ur kabinettet. På aftonen den sjortonde dagen stod jag der ånyo inför Grefven. Jag hade betänkt mig. Lucile var ung, vacker, god och arbetsam; jag var ej alldeles likgiltlig för henne; Gresven ansvarade för vår bergning; genom flit och hushållsaklighet skulle jag bidraga dertill. Allt detta hade jag betänkt, och med upprigtig tacksam