andra Stånden yrkade förslagen och om hvilkas utfärdande de är 4853 förnyade sin begäran. Dessa förslag, äfven som de i en liberalare anda, hvilka de trenne andra Stånden redan vid 1825 års Riksdag gillat och vid 4834—535 årens Riksdag vidare påyrkade, ölverlemnade Kongl. Maj:t till Kommerse-kollegium, som med anledning häraf utarbetade och agaf förslag till forordningar i dessa ämnen, hvilka förslag stödja sig på liberala principer och åsysta en utvidgad handelsoch näringsfrihet samt allmänt erkännas såsom de mest liberala, som utgält från gamla systemet. Men, hvem kan väl tro det, i samma mån man såg, alt det blef allvar af saken, i samma mån visade man sig mindre angelägen om hela handelsoch näringsfriheten, så att, i stället för alt insistera -densamma vid 1840—41 årens Riksdag, började man t. o. m. alt söka få frågan undanskjuten. Sedan nemligen, i anledning af väckta motioner i ämnet, Ekonomiutskottet afgifvil silt utlåtande, som åsyftade frågans snara slitande, samt 2:ne Riksstånd — Presteoch Bondeständen — biträdt detsamma, började Riddarhusets storliberala hjellar af eframtidsmänneno redan då att skaffa sig det abildadeo Ständets vänskap (hvilken koalition sedan vid nu slutade Riksmöte sulländades) genom att i denna fråga, som ligger det abildadeo och dliberalao Ståndet så ömt om bjertat, visa sig ganska amoderate och yrka att frågan endast borde öfverJemnas till Konungens pröfning och afgörande. Ilerr grefve C. H. Anckarsvärd, den då liberale grefve Horn och den alltid liberale Herr C. F. Dalman sökte i synnerhet härvid hjelpa sina aliberalas vänner i Borgarståndet, så att endast en ganska malt skrifvelse till Kgl. Maj:t, rörande näringsfrågan, vid denna Riksdag beslöts. För alt emediertid lugna de orolige, försäkrade man, att man med visshet visste, att Herr Fåhrcaeus, som då nyligen mottagit civilportsöljen, högligen interesserade sig för en liberal närings-lagslistning, och att man således inom kort bade att vänta den stora frågans afgörande; ja kort efter 1840 — 41 årens Riksdag lemnades i Civildepartementet åt personer, som för sig eller andra hos Kongl. Maj:t sokte rättighet att idka handel på landsbygden, det besked, att dylika enskilta ansökningar ej upptogos till pröfning, emedan den stora näringssrågan snart af Hans Maj:t skulle afgöras. Man väntade nu dag för dag, att i Statstidningen och Svensk Författningssamling få se Kongl. Maj:ts beslut härutinnan; men detta uteblef, och, hvad som är än besynnerligare, man såg ingen anmärkning göras i hufvuc Istadens liberala oppositionstidningar. Dog så Carl Johan, och Ständerna kallades till den evigt minnesvärda Riksdagen 1844. Nu måste väl näringsfrågan blifva gjord, tänkte litet hvar; men ödet ville icke så; nu kom den knappt nog på tal; man hade ej tid att besatta sig med en sådan småsak, eller ville man kanske ej stota Borgarestandet för bufvudet genom att upptaga detta ämne. Så är i korthet ————— f,—— — A——-—— —— mm — ——————————— ———— gängen af denna fråga, hvars historik lemnar ganska märkvärdiga bidrag till bemälte Ständs historia. Emedlertid anser jag det vara publicistens ovilkorliga skyldighet att fästa Regeringens uppmärksamhet på nödvändigheten af ett skyndsamt och tidsenligt reglerande af vära näringsförhållanden, och tryggt vågar jag påstå, att vi mäste först ega utvidgad handelsoch näringsfrihet, innan vi kunna få en fullt liberal tull-lagstift