Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1845, sida 1

vatismen ej vidare egde samma betydande inslytande i rådlkammaren som fordom. Denna omständizhet skulle naturligtvis göra, att de mest enoncerade och mest depopulariserade bland det konservativa partiet skulle uppbjuda alla sina krafter, för att kämpa en strid, som angick intet mindre än partiets hela existens. De deremot, som ej uttazit steget så till fullo, att en atergånz var omöjlig, ansägo klokast, att, som man säger, balla sig undan och asauvera apparencernev. På så sätt förlorade visserligen konservatismen i extensivt hänseende krafter, men sorokade deremot i intensivt hänseende sin styrka. Men utom denna omständighet — eller Regeringens visade bojelse, att ej hos det konservativa partiet, som så alldeles skiljt gamla regimen från folket, söka skydd — fanns äfven ett annat skål, hvarföre konservatismen vid nu slutade riksmöte skulle uppbjuda alla sina krafter: vid det skulle nemligen 4840 års representationssorslag slutligen afgoras, och hvad var naturligare, än att de konservative med händer och fötter skulle motarbeta detta förslag, som, antaget, hade gifvit den dödsstöten för altid. Med en visserligen berömvärd öppenhet, men föga prisvärd klokhet, hade detta förslag af motpartiet blilvit agiteradt genom adresser och opinionslistor, de der aldrig kunde verka annat, än förmå ade privilegieradeo, att i tid våpna sig och proviantera, för att kunna uthärda belägringen. Redan i det tal, hvarmed flerr Erkebiskopen helsade sitt stånd, tillkännagass tydligen, alt de ultra-konservalive för ingen del tänkte att nedlägga sina anspråk, utan fastmer, om så tarsvades, mot Konungs och Folks förenade bemodanden bjuda spetsen. Talets innebåll är bekant och torde ej behofva här särskildt påpekas. Vetande sig af gammalt inom det Högv. Ståndet ega ett stort inflytande och räknande på biträde af sina gamla vänner af de 4hånda tänkesätteno, förblef UIr Erkebiskopen under hela Riksdagen ledare för den konservativa majoriteten inom detsamma, och nyssn. vidt beryktade tal, hvarmed han helsade sina andelize bröder, kan anses såsom ett program till standets hela handlingssått under Riksmötet. be fordne kämparne samlade sig ock snart kring den gamle Erkebiskopens bantr, och på så sålt fick ståndet samma rigining som vid förra fiksdagar, och dess konservativa majoritet utgjordes af Illirr Biskopar jemte deras gamla vånner och stiftsbroder, ibland byvilka särskildt ma fortjena nämnas Alrr Stenhammar, Berlin, Bolmeer, Reuterdahl, Ekstrand och Broman, sasom de mest framstiende kämparne. Visserligen saknades vid denna Riksdag — — — ———