ket att genom ändring af grundlagssrågors bebandling få från förstärkta Konstilutions-utskotttets omröstning dessa frågor utestängda, omfattades ifrigt af det Högv. Ständet, hvarigenom man ock öppet tillkännagaf, att man ville ytterligare försvåra, ja rent af omöjliggöra, en tidsenlig representationsförändring för framtiden. Endast i anslagssrågor visade Ständet sin royala liberalitet; men statsanslagen drabba ej heller det IlöÖgv. Ständet; de utgå från det närande folkets kassor. Denna frikostighet framhölls äfven i de konservativa tidningarne såsom ett bevis på Ståndets royala tänkesätt och sisom en erinran (ill Regeringen att kasta sigi konservatismens skyddande armar, då Regeringen i penningväg skulle få alla sina önskningar uppsyllde. Erkännas måste dock, att det fanns en minoritet inom Ständet, som, langtisrån att gilla dylika handlingar såsom rätta, deremot med de mest bindande skäl och bevis opponerade; men denna minoritet var och förblef dock minorilet och lyckades endasl, att i Ständet genomdrilva en enda fråga — frågan om lika arlsoch gistorätt — den enda, hvarvid Sländet frånträdde sin strängt konservativa ristning. — Sidan var de konservalives karakter inom PresteSländet under 1844—45 årens kiksdag. På Riddarhuset åter voro cheserne för de konservative, såsom bekant, IllIrr Hartmansdorff, bröderne Palmstjerna, iI Excellens Grelve ljornsljerna ), Gresve A. Gyldenstolpe m. l., kring hvilkas banr de från alla landsändar tillströmmande adelsmännen, af fruktan för det hvilande representationsförslaget, vid Riksdagens början slöto sig, hvarigenom ock de konservative lyckades få öfverband vid Utskottsvalen, och denna seger begagnades med så föga moderation, all endast de mest devouerade ultras fingo plats i Utskotten, ja att man 1. o. m. bade svårt all få ihop mån af nog dkända tänkesåtia för alt komplettera desamme, hvadan ock flera veckor förgingo, innan man fick denna utskottssamling fullständig Särskijdt torde till minnets uppfriskande fortjena erimas, det man härvid så öfverträdde granulagenhetens gränsor, alt tre Landshosdingar, om ej stricle mot grundlagens bokstaf, dock stricte mot dess anda, insattes i Slatsutskottet, hvilket tanklösa förfarande gaf anledning till många och bäftiga debatter inom representationen, de der dock ej efterlemnade annat resultat, än att föröda tiden och öfverlasta protokollerna. Sedan på så sält Utskollen i den mest afgjordt konservativa anda blik-it tillsatte, och det hvilande reprtesentallonsförslaget med en betydlig majorilet — 430 mot 82 — och under besvärjelseformer, som väckte hela landets förvåning, kbullvoteradt, skyndade en stor del af vära adelsmän, likgillige för de allmänna värfven i öfrigt, från Riksdagen, glade att på så sätt bafya uppeI H. Erc. B. deltog dock ej i Rilesdagsförhandlingarne förr, än representationsförslaget blifvit nedsabladt, kuadan H. Exc. ej i detta fall kar erhålla någon mention honorable för denna mandat, i hvilken deremot II. Eac. Orefre G. Lömenhjelm så mycket mera dellog. Det torde äfven förljena att minnus, det sistnämnde IIerre — all. tid llusman — sedan han erfarit, att konservatismen ej vidare egde samma betydelse som fordom, tog sin hand från Sv. Biet,afiade i stållel nägra besöle på en annun tidningsbyrå, och helt tvärt återvände till sin post vid Franska besk ickningen!