Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1845, sida 2

Det dröjde ej länge förr än gondolen landade; Baronen boppade i land, ingick på en stor gala, och stannade vid porten af det lilla värdshuset, vi förut omtalat. Han inträdde uti en sal på nedra bollen, der i omkring trettio personer voro församlade. Ljus voro placerade här och der på borden, och belyste till hälften det mörka rummet och dess besynnerliga innevånare. Dersa voro alla klädda på det imuest fremmande och olika säll. Deras figurer uttryckte elakhet, deras språk var vildt och oanständigt. Mateo (rådde fråm midt i hopen, med armarna i kors öfver bröstet, och lyssnade med köld och likgiltighet till deras tal, följande med ögonen den värda församlingens alla rörelser. Hans utseende och eleganta klädsel var en stark hontrast emot allt som omgaf honom; hans blick var djerf och hotande, och hans reguliert vackra drag uttryckte lislignhet och rede. Rocco och Jacopo, som älven voro der, hade närmat sig honom. — Rocco — sade Maleo hastigt vändande sig emot den gamle bandilen — hvad har du gjort med venetianaren? — Hvad Ni befallt, Kapten — svarade Rocco trotsigt. — Du ljuger, skurk — skrek Mateo — du har ltit honom undslippa ... och jag har talt vid honom för tvenne timmar sedan. Vid denna oväntade beskyllning, hördes ett hotande mummel omkring Rocco, som ej kunde svara ett ord. På ett tecken ar Mateo afväpnades Rocco och Jacopo, och sastbundos vid hvar sin jernring, inslagen i muren. Efter alt hafva gifvil ordres åt hela truppen alt aflägsna sig på olika vägar, gick Mateo den sisle derifrån, och tog vägen åt staden. (Forlsältes.)