HKORRRESPONDENS). Wörend i slutet af Maj 1843. I dag, den 48:de Maj, är luften ren och klar; endast några lätta vindsläktar ärusa sjöns lugna yta, ehuru likväl ännu en kall nordanvind läter oss lornimma sin tillvaro. kyrkohlockorna i den närbelägna, prydliga Skaselöss kyrka kalla till gudstjenst; bätar med kyrkbesökande anlända från alla häll, ty det är Söndag och dertill Trefaldighetens högtid. Församlingen piminnes dervid om Treenighetens stora hemlighet i läran, hvilken vi likväl dagligen kunna se förklarad i naturen, om vi elter en stor Theosophs och tänkares förmenande antaga naturverldens sol såsom en synlig albild af Gud, samt att hela den omgifvande naturea i en annan verld har sina motsvarioheter. Likasom från den eviga sanningens och kärlekens förening hos Gud den ande utgår, som väcker och uppehåller det andeliga lifvet, så utströmmar och från ljuset ock värman i solen den kraft, som ur den vinterliga dvalan återväcker naturen till föryngrad skönbet hvarje vår. Undrande ock betagen stär menniskan, kronan i Guds skapelse, vid allt detta, lyssnande till de tusen röster utom henne, som sjunga, kanske stundom med återklang i hennes eget hjerta: Gud är kärleken! De flesta läsare känna historien om Blända och den qvinnobär, hon samlade till landets lorsvar emot dess fiender, när männen dels fallit i striden, dels voro stadde på andra härnadståäg, samt att hon med sina hjellemodiga qvinnor genom mod och rådighet osvervann och nedergjorde fienden, och sålunda, en annan Judith, sralste sitt folk. Just i dessa trakter har elter all sannolikhet den händelse timat, hvars beskrifning ännu efter så många århundraden lelver på solhets läppar, och som derjemte al så många minnesmärken åt esterverldens hagkomst bevaras. Så s. ex. kallas en stor by på hinsidan sjön Skåggelösa, till erinran om de tappra qvinnor, som bär haft sin bostad och som i anseende till sitt manliga sinne voro att anse som shågglösa mån. Icke längt från denna by, vid stranden af sjön, ligger det såkallade Blodberget, hvilhet erhallit sin hemska benämning deraf, att qvinnorna, efterdet blodbad, som de anställt ibland den af välsågnad och sömn odlverväldigade fiendtliga hären, gingo till stranden for att, vid foten af detta berg, aftvälta sig de slagnes blod. Att Wärend, såsom ett gränsland, under den tid Blekinge tillhörde Danmark, ofta varit tum