Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1845, sida 1

Rn re uträttas, och den öfverklagade lyxen a tot: x härmningsbegärel just i de lradiltonella m na sinna en stark motståndskraft till: rande af ett friskare, kraftigare och gladafs Aojklilg 5 med alla detsamma åtföljande fördelar. I detta pastorat bor den för sin utontofdga liga hroppsstyrba märkvärdige bonden Jön brahamsson, allmänt bekant under namnet Pätorpa-here, och många berättelser om honom äro gängse ibland allmogen. Eburu dylika berättelser, då de härledas från någonting ovanligt, merändels äro tillskurna i växten, blir mycket deraf sannolikt, när man ser denna groslemmade, kolossala gestalt, hvars ofantliga skuldror, armar och händer tillkånnagifva en jättelik styrha. Fastån ban af ålder går betydligt lutande, är han dock ännu bulvudet högre än allt solket. Man torde någorlunda hunna döma om kroppens öfriga proportioner, då man erinras derom, att ban för sig sejelf betraktad ser mycket kort och hoptryckt ut, ehuru ban är fullt 3 alnar 6 tm bög. Han bar varit 512 alnar. Den utmärkte gymnastikern Professor Ling log en gång vägen bit för alt få se Påtorpa-here, och blef mycket frapperad af hans storlek och hana herhuli-ka lemmar. Hvilken skada, att bröstets kavitet och styrka ej motsvara extremiteternas och bälens holossala dimensioner! yttrade prosessorn, du skulle då hunnat uträtta förvånande ting. Detta misssörhållande torde äfven förklara, hvarsore ban är så bopböjd redan, ehuru han endast är 53 år gammal. De starkäste män, som velat pröfva hans styrka, bar ban utan minsta ansträngning lagt till marken; de bafva varit som barn i hans händer. Det bee rättas bland annat, att en gång på Wexiö marknad en hop allmoge, byilken af det intagna marknadsruset blifvit modig och sjelfförtröstande, hade sammanrotat sig, för att en gång kunna öfvervinna den starkaste ibland de starke; men man bade likväl mycket att göra innan man kunde bringa Pätorpaherens lugna sinne ur sin lemnvigt, emedan han, som de sleste mycket starka, är af ett fromt och tåligt sinnelag. Då avtagonisterna emellertid sluteligen blefvo för närgångna, lät beren leda undan sin häst, fattade sedan den med en mängd saker pålassade kärran i skarmarne och, svingande den omkring sig, gjorde han i stersta hast platsen ren. Alla, som kunde sly undan, gjorde det, och Josse fick sedan oansastad fara sin väg. Ibland profven på hans styrka förtjenar nämpas, hvad flera trovärdiga personer berättat och hvad han sjelf medgifvit vara sannt. Det var nemligen en gång i Carlshamn några karlar,