Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1845, sida 1

Baron Goctzen såg med ledsnad dessa kort förut folktomma salar allt mer och mer fyllas; Lucia hade aflägsnal sig och Baronen uttryckte för Vincenza uti silt vanliga pasdionerade språk, huru mycket han asskydde etiketten, som nu fordrade Vincenzas närvaro som värdinna. Den unga flickan törebrådde honom halft skämtande hans otålighet, då ... Grefve Ruggieri inträdde. Vincenza darrade, och Baronen aflägsnade sig med en ofrivillig rörelse. Baronens bleka figur antog en svartbia färg, och förut glad och liflig, tycktes han nu vara förstenad. Deuna förvirring varade dock blott ett ögonblick, och hans drag it utogo sittafarra lugn. Grefven gjorde ett steg baklänges, och stod Sagen som af åskan vid åsynen al fremlingen; ban trodde sig hafva igenkännt sin rival. Markis Castano skyndade emot Grefven vid hans inträde, och öfverhopade honom med frågor om orsaken till hans bortovaro. Ty Grelven hade ej infunnit sig hos Markisen på flere dagar. — Det fattades föga, alt jag aldrig mera återkommit — svarade Grefven — ... åtminstone hade Mateo beslutat så. — Hvad säger Ni? — utropade på en gång Markisen och Lucia, som nalkades. Grefve Ruggieri berättade nu omständligt huru han blifvit anfallen några dagar sörut ... Men han nekade bestämdt att säga påhvad sätt han undsluppit faran. Under det han talade, hade man sormerat sig i grupper omkring honom. Mateos namn hade bortjagat den allmänna munterheten. Endast Baron Goetzen var en likgiltig åhörare, och hade flera gånger närmat sig Vincenza, för att uppbjuda henne Lill första dansen. Norra Italien, synnerligast Venetianska området, oroades vid denna tidpunkt af en förening spetsbofvar, som under polilikens täckmantel begingo alla slags våldsamheter. Deras skicklighet att undgå polisens blickar, deras antal och deras chefs ryktbarhet, känd under namnet Mateo, gjorde dem till