Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1845, sida 1

—— — Ä Qrn— melplatsen sör blodiga strider, derom vittnar äfven den mängd af bautastenar, grafhögar och slenkummel, som man träffar i dessa trakter. Om man talar med allmogen om de gamla miunesmärkena, så hänvisa de nästan alltid till historien om Blända, ty hos folket i Värend äro alla de öfriga historiska minnena emot hennes, liksom lampor i solens sken. Såsom beloning lör Wärendsqvinnornas mod och foster-. landskärlek i Blåndas dagar, har den lika arfsrätten sedan läng tid tillbaka varit lag i Wärend, hvarjemte det, såsom en särdeles utmärkelse, är tillåtet att medelst trummor och pipor lifva glädjen och sotterna vid bröllop, der en qvinna fran Wärend står brud, om hon nemligen emot kontant erkänsla vill bestå sig den herrligheten; dessutom eger Wärendsqvinnan rättishet att bära ett bälte med elt vidbängande, litet, alldra som nättaste svärd af sillver. För icke längesedan smyckade sig ännu de täcka brudarne i Wärend på detta martialiska sätt; men som man vid närmare estersinnande sörmodligen kommit underfund med, att de kunna gifva sår, denna hrigiska rustning förutan, har man så smäningom latit borttaga detta vådliga prerogativ. Nu står Wärendsflickan, liksom andra qvinnor, utan alla yttre vapen vid brudstoln; men icke nog dermed, man har gått ännu längre 1 sin reduktionsisver, ty ej en gång en krona eller en krans pryder hennes lockar, emedan bruket deraf bar blilvit urmodigt, liksom alla andra högtidligheter och sedvänjor vid bröllop. Vigseln sker nu oftast före gudstjensten i prestgården. Allmogen borjar i detta afseende estersolja de andra ständen, alt från kyrkan förflytta en mängd religiösa handlingar, som dock endast inom dess murar tyckas kunna utföras med den högtidlighet och det alfvar, som deras höga vigt fordrar. Når nu derjemte den gladaste festlighet i menniskolifvet, da tvenne älskande hjertan stå vid målet af sin kärleks och långtans tysta önskningar, föregår utan alla yttre tillredelser, lustbarheter och glädjeyttringar — när skall man då glädjas? .... Man anmärker, och det icke utan skäl, att alla sordna bruk bortlåggas; att traditionen, sagan och sangen småningom sorklinga, liksom de sista svaga aterljuden, huvilha tillkännagilva en rik historias, en kraftfoll bjeltealders tillvaro, och man kan icke neka, att det origivella och poötiska i solhlilvet dermed sorsvinner. Ville deremot äuntelligensen och bildningen räcka handen at det gamla, redbara och geda ibland solket, så shulle mycket gagneligt närmed hunna — Z — —